Aftonbladet – 26 november 1860, sida 2

En qvinna, om hvilken du vet så mycket ondt 2 Det är en sak för sig; vi ega rättighet att ogilla hennes lif, atti det fallet vara stränga; men man måste ändå visa att man förstår sig på hennes talent, eljest blir man ansedd för att vara utan omdöme. För öfrigt, kära du, teaterfolk är teaterfolk; på deras seder gör man icke några stora anspråk, man beundrar dem på afstånd, men öppnar ej sina salonger för dem, så framt det icke blir ett mod ibland e tongifvande; då — kan man ej undvika jet.n Vet du hvad, kära Lisen, jag tackar Gud för det jag icke lefver i stora verlden. Jag har i alla mina dagar tyckt att menniskorna varit usla öch dåliga; men så dåliga sor jag nu tycker att de äro, har jag aldrig förr funnit dem. Orsaken är att du blifvit gammal och ej följt med din tid. Nej ru får jag lof att gå. Adjö, min söta Sara; helsa professorn och löjtnanten. Jag hoppas de göra mig den äran att komma på min stora bjudning om lördag, Ditt löfte har jag redan. Efter ytterligare nåsra intetsägande ord aflägsnade sig fru F. — Moster Sara hade, tack vare dennas ord, fått hufvudet fullt af oroande inbillningar om den utländska sångerskan, hvilka hon sammanlänkade med tanken på Tages besynnerliga uppförande. Emot middagen herokom Aberney. Hans ansigte hade ett ovanligt gladt uttryck och han helsade helt fryntligt på moster. Vid ljudet af bangs röst öppnades Tages dörr och den unge löjtnanten skyndade fram till honom sägan:le: Kommer pappa direkt ifrån Henne? Aberney smålog och gick, utan att svara, in i Tages rum. Denne följde efter och moster Sara såg, till sin obeskrifliga harm, dörren