Aftonbladet – 26 november 1860, sida 1

SKULD OCH OSKULD.) BERÄTTELSE MARIE SOPHIE SCHWARTZ. Farbror, utropade Skuldfrid med glödande kinder, hvar i lifvet undgå vi detta? Ingenstädes. Om vi :äro skådespelare på -verlds teatern eller teaterscenen, blifva vi alltid hem-sökta eller besmittade af det onda. Det beror på oss sjelfva huru mycket deraf som skall konima att vidlåda oss. Teaterlifvet har sina nattsidor, Jag vet det; men om jag, med hjertat lågande af kärlek för konsten, älskar den och endast den, då-ser jag icke all denna dåligbet som omgifver mig. Jag behöfver icke låta inviga mig i kulissernas mysterier; de äro mig likgiltiga, de höra icke till min konstnärsbåna, och hvad som icke rörer den, är för den sanna konstnärens själ likgiltigt. — Farbror säger att vårt yrke är förställning och osanning. Nej, farbror, icke för konstnären. För honom är den bild han skall framställa en del af honom sjelf. Han gripes af den ide författaren haft, och skaldens ord få lif och form. Den: skådespelare som gör förställningen till sin uppgift, den är icke någon konstnär och skall aldrig förmå att framställa annat än e karrikerad bild af hvad författaren tänkt. Han skall icke ega makt att hänföra eller taga publiken med sig. Om detta gäller den dramatiska artisten, huru mycket mera då den lyriska. Farbror, Skuldrid fattade bans hand och fortfor med verklig inspiration, behöfver man os nning och förställning för att förflyttas in i den karakter eller de känslor tonerna måla? — Behöfver man icke snarare — ) Se A. B. nr 237—242, 244—246, 248—260 och 262—277,