Aftonbladet – 26 november 1860, sida 1

Skuldfrid rodvade. Hon gissade genast att den der någon var Tage. Hans namn hade ännu ej blifvit nämdt under samtalet. Tanken på honom förorsakade henne en obehaglig känsla, och blodet rusade uppåt kinderna. Du är ju ledig i eftermiddag? återtog professorn, som mycket väl märkte den granna färg Skuldfrid erhöll. Ja, hela dagen. Nå väl, då återkommer jag, medförande Tage. I fall du är densamma, som fordom, skall återseendet af din enda barndomsvän säkert glädja dig. Helt visst! Mera sade icke Skuldfrid; men hon var beklämd. Då professorn aflägsnade sig, blef hon en lång stund sittande orörlig. Mina trogna vänner ifrån barnaåren, de uppsöka mig; men han... Ack, min Gud, buru kunde jag hoppas derpå. Hvad jag är för honom, borde jag veta, och likväl huru högt älskade ban mig? Är det tänkbart att dennua kärlek kan vara död, eller att den blifvit efterträdd af en annan? Omöjligt! I ett litet hus någorstädes på Blasiiholmen finna vi professor Aberneys bostad. Uti en stor, rymlig sal var moster Sara sysselsatt med att damma böckerna i de båda bokskåpen, som derstädes hade sin plats. Den lilla, alltid rörliga Sara var sig fullkomligt lik. Äfveh nu var hon iklädd sin hvita och fina mössa, med vackra spetsar, sitt väl stärkta förkläde, fläckfritt och slätt som om det helt nyss blifvit påsatt. Det är samma morgon som Aberney besökte Skuldfrid. Han hade helt nyss lemnat sin boning och Sara begifvit sig ut till sjös på gissningarnes stora ocean, der man alltid kan vara säker på att lida skeppsbrott, Allt