Aftonbladet – 26 november 1860, sida 1

fribet till uppförande och talesätt, som råder emellan skådespelarne; det smicker man slösar på talangen — allt bidrager ovilkorligen att förderfva hjertat och ått utså frön till dåliga, omoraliska principer. Skuldfrid lade sina händer på Aberneys skuldror och blickade upp till honom med ett så ärligt och oskuldsfullt uttryck i blicken, att hon liknade ett barn. Farbror, sade hon med djupt allvar, se mig in i ögat och säg, om du tror att dessa år jag tillbringat vid teatern förderfvat mitt bjerta eller demoraliserat mitt inre? Du måste i hvarje drag läsa att jag är densamma som då vi skildes, ty sanningen har sin omisskänliga prägel. Jag var då ett okunnigt barn, utan aning om att jag hade — mycket att försona. Ett uttryck af djupt svårmod gled öfver hennes drag, men försvann lika hastigt, och hon tillade, med ett leende som erinrade om försvunna tider: Ack, jag läser i uttrycket af din blick, att du i min åter:unnit din fordna Skuldfrid; med den skilnaden, du gode, älskade farbror, att hon nu mera icke skall Springa bort ifrån dig af en falsk stolthet. Omöjligt att längre fasthålla en fördom, då så förtjusande läppar logo emot en. Professorn var öfvervunnen. Han hade nästan försonat sig med att ega en sångerska till brorsdotter. Det oaktadt reste han sig för andra gången för att gå. Vill farbror ej äta middag med mig? frågade Skuldfrid. Jo, mitt barn, det skulle jag vilja; men då jag kom till din port, sammanträffade jag med någon, som också ämnade sig hit., Professorn smålog. Jag tvang den der någon att vända tillbaka hem och afvakta min återkomst. Nu fruktar jag att ban blir otålig, ifall Jag längre fördröjer mig här.