Aftonbladet – 26 november 1860, sida 1

natur och verklig känsla. — Ack! jag vet att då jag sjunger är allt annat glömdt utom sången Mitt eget jag är icke mera till, jag lefver och har hela min varelse i musiken. Jag är ett echo af det som tonsättaren drömt, jag är en del af honom, icke af mig sjelf. När mitt bjerta blödt under sorger och bittra pröfningar, när allt omkring mig var natt, då blef det idel ljus när jag på tonernas vingar fick höja mig öfver den verldå, som var så bitter. Jag flydde då ifrån den till en bättre. Det var som jag bade kommit Gud närmare. Icke tänkte jag då på lamporna, kuliss-rna eller publiken. Skuldfrid tystnade. Hon hade talat med detta uttryck af sanning som endast den kan nedlägga i sis röst, som kläder sitt hjertas varmaste och heligaste tankar i ord. På professor . gjorde Skuldfrids ord ett lifligt intryck, Han erkände riktigheten af dem; men ännu reste sig fördomen upp emot att hans brorsdotter skulle vara teatersångerska. Man skall ihågkomma att Aberney tillhörde den äldre generationen och att de ifrån barnaåren ingug a fördomarne bibehålla sig längst. Han hade hela sitt Iif igenom haft en oöfvervinnerlig antipati för teaterfolk. Det förorsakade honom derföre smärta att återfinna sin älskling, den Jänge sökta och saknade Skuldfrid såsom tillhörande denna kast menniskor, dem ban icke kunde fördraga och om hvilka han hade det sämsta begrepp. Skuldfrids entusiastiska ord ställde visserligen teaterkonstnären i en belt annan dager är den Aberney hittills betraktat; men det oaktadt låg fördomen ännu qvar och opponerade sig emot det intryck den unga qvinnan gjort, också svarade hån: Må vara att den teckning du gifver är sann, så är det likväl lika sannt att teaterlifvet ger karakteren en lättsinnig riktning. Der