varande egendom icke motsvarade det belopp, hvarpå Grahn väckt anspråk. Öfriga vittnen, som Grahn låtit afhöra, hafva efer aflagd ed Mför rådhusrätten intygat följande: Bokhållaren Johan August Hultman: Att en dag under Juni eller Juli månad 1856 vittnet händelsevis å Skeppsbron här i staden träffat grosshandlaren Anders Lundgren, som vittnet personligen kände och af hvilken vittnet begärt få veta land:brukaren Grahns adress, emedan vittnet ämnade samma sommar besöka Skåne och önskade träffa Grahn, hvilken, enligt hvad vittnet hade sig bekant, var af Lundgren närmare känd; med anledning hvaraf Lundgren, jemte det ban meddelade den begärda adressen, bedt vittnet helsa Grahn och-säga honom att Lundgren haft honom i mi net samt till hans förmån upprättat skriftligt testamente med tvenne vittnens intyg, dervid Lundgreh äfven nämnt vittnenas namn, som Hultman likväl icke kunde nu erinra sig; att Hultman under derpåföljde Augusti månad afrest till Skåne, men icke träffat Grahn, till hvilken Hultman först vid deras sammanträffande här i staden under nästförflutne sommar meddelat underrättelse om grosshandlaren Lundgrens omvittnade yttranden, tilläggande tultman, uppå af Grahn till vittnet framställd fråga, att han icke kunde erinra sig om grosshandlaren Lundgren nämnt någon viss summa, som han till Grahn testamenterat. Snickaregesällen Håkan Magnusson tog på sin. aflagda ed en af honom undertecknad och till domstolen ingifsen skrift, innehållande: att vittnet, som icke känt grosshandlaren Lundgren i lifstiden, uti Juni månad 1858 uti Strömparterren hört ett samtal mellan tvenne fruntimmer, af hvilka det ena var enkefru Favre och det andra enkan Wiborg. UQe hade till hvarandra yttrat: det var en Guds lycka att vi förstörde testamentet, hvarpå Wiborg svarat: ja, det var lyckligt gjordt, så mycket hellre som Gralin nuär hitkommen och troligen ämnar göra sina anspråk gällande; hvarpå fru Favre svarat: ja, söka i askan får han, och några 30,000 rdr blir der ej af den gången, hvarefter de aflägsnat sig. Snickaregesällen Johan Fredrik Ehrenström har jemte Magnusson undertecknat förenämnde skriftliga vittnesmål och tagit sanningsenmligheten deraf på sin aflagda ed. Tilläggandt dock Ehrenström, på af Grahn framställd fråga, att då fruntimren stigit upp från platsen der de sutit, och aflägsnat sig, hade emkefru Favre, hvilken vittnet känt, emedan han åt henne verksällt snickeriarbete, yttrat till Wiborg: Det var underligt att min far kunde göra något sådant för Grahn., , Såväl enkefru Favre som enkan Wiborg bestredo att de någonsin tillsammans varit i Strömparterren; ja uppgåfvo till och med att de aldrig varit ute i sällskap å gata förr än då de nuwåtföljts till rådhusrätten. Såväl Magnusson som Ehrenström vidblefvo dock sina uppgifter. Förra hushållerskan Margareta Sofia Forsberg tog på sin aflagda ed innehållet af en inlemnad skrift, som hufvudsakligen innehöll följande: Under loppet af Juni månad 1857 hade hon besökt nu afliine grosshandlanden Lundgren, då boende i huset n:r 5 vid Österlånggatan, för att af honom mottaga mate rialier till linnesömnad. Lundgren hade genast, då vittnet inträdde i rummet, yttrat att hon kom olägligt, emedan ban väntade två herrar i en angelägen affär. Straxt derefter inställde sig bensårsläkaren Carlsson, åtföljd af en annan herre. På grosshandlårens anmodan aflägsnade sig vittnet till ett annat rum. Som dörren icke tillslöts, hörde vittnet tyd ligt att grosshandlaren: anmodade dassa herrat att såsom vittnen underskrifra ett testamente, hvilket han upprättat till förmån för sin slägtinge,. Grah, och gälde testamentet ett belopp af 20,000 rdr -bko. hvilket grosshandlaren flera gånger upprepade. Vidare hade vittnet hört grossbandlaren tacka sherrarne för vesväret och armedat dem underrätta Grahn om hvad som skett samt noga lägga på minnet att detta förordnande utgjorde grosshandlarens yttersts vilja. Då vittnet, sedan herrarne aflägsnat sig, åter inkommit i fummet, hade hon för grosshandlaren ut tryckt missbelåtenhet med det långa väntandet, bvarpå grosshandlaren invändt: Jag har nyss gifvit bort 20,000 rdr bko till en slägtinge och skall icke underlåta att ersätta mamsell för sin väntan och be svär.s På bordet hade legat en handling med flera namn och sigill under. :Forts.) oo Ransakningen med f. landtbruksbokhållaren Grahn m, fl. häktade för falskt vittnesmål har i dag åter förevarit, men äfven denzsa gång enskildt. Målet blef emellertid remitteradt till rådhusrätten. Alls de i målet invecklade qvarsitta i häkte, med undantag af bushållerskan Forsberg och snickaregesällen Ehrenström, hvilka tillsvidare få vistas å fri fot. — Stadsfiskalen Kock har, efter gjord angifvelse, 3 tjenstens vägnar inkallat perukmakarmästarne Blomberg och Lindström till poliskammareå derföre att de betjenat allmänheten med rakning och sålunda gjort intrång uti badaremästarnes näringsfång. De inkall:de hafva erkänt, attide på sina kunders begäran äfven rakat dem som sådant önskat, på samma gång håroch polisongsklippning verkställdes. Perukmåkarne förklarade vid polisförhöret att de ansågo sig berättigade att taga bort skägget liksom håret på hufvudet och polisongerna. Derjemte påpekades, att å de flesta rakstugor allmänheten betjenades med hårklippning. Då målet i dag ytterligare förekom inlemnade stadsfiskalen Kock Kongl. Collegii Medici förordning af den 19 December 1807 för Badarne i Rikets. Deri förekom icke ett enda ord om att badarne ega uteslutande betjena allmänheten med rak ning; men förordningen angående badarnes skyldigheter börjar med, att badareföremålen järo, att till allmönhetens tjenst. alltid hafva en väl ivrättad badstuga för allehanda slags bad. Målet uppsköts till om onsdag, då angifvaren, hofkiturgen Stångberg skulle kallas att infinna sig och uppgifva skäl för åtalet. Telegrafanderrättelser. Hamburg den 23 November. ; Bariatinskys expedition mot Daghestan har misslyckats; ryssarne hafva lidit betydliga förJuaafarn ID TYS