Aftonbladet – 24 november 1860, sida 3

dringen:i Skuldfrids yttre var att hennes figur vunnit en större utveckling til former och att öfver hennes drag låg utbredt mera tankfullhet än i de sorglösa ungdomsåren. —. Framför henne på bordet lågo dagens tidningar, alla uppfyllda med lofsåoger öfver henne; så en massa ouppbrutna och parfymerade biljetter. Icke en blick egnade hon de sednare. Hon satt försjunken i tankar och höll i handen ett bref gulnadt af ålder och vå genom läsning, så att det mera liknade ett fragment än en skrifvelse. Blicken hvilade på de blekta bokstäfverna. Hvad var det för ett bref? Det var brefvet Lothard skref till Skuldfrid efter hennes besök på Kronobra, Så har jag då genomlefvat återseendets ögonblickp, tänkte, Skuldfrid. Jagihar då ändtligen vunnit detta mål hvartill Jag sträfvat, nemligen: att. än en-gåog möta desså ögon, än eh gång se dem fästade på mig; men 0 Gud! med hvilket uttryck., — Skuldfrid tryckte banden öfver ögonen. -—Det var icke så ja tänkte mig vårt återseende; och likväl borde hans uteblifvaride från mötet i Neapel. hafva sagt mig att jag upphört vara något för bonom. Det var förfärligt bittert att möta hans blick, full af hån och ömkan. Ack, jag hade drömt at den skulle småle kärleksfullt emot mig. Skuldfrid förde brefvet till sina läppar och till sitt hjerta, med passionerad ömhet, under det hon i tankarne fortfor: O! ja vanvettiga barn, som en gång egde detta hjerta, och kastade det ifrån mig likt en ovärdig leksak. Huru var det möjligt att missförstå detta bref, der hvarje ord andas högsinthet. — Svårt har jag förbrutit mig emot mitt hjertås vän. Skall jag aldrig förmå försona det? — Försona? — Vill han ens hafva något försoningsoffer af mig? — Nej, nej, Skuldfrid;.har han glömt och imadame Dorbino skänker han sitt. förakt. Hvad rörde mig ålla dessa bifallsrop,