Aftonbladet – 24 november 1860, sida 3

blott att konsten skall kunna försona mig med ett lif, som andras skuld gjort bittert; jag kände att jag var född konstnär ;-och att jag endast följde denna min kallelse då jag blef hvad jag är. Icke kan farbror, så upplyst, så höjd öfver fördomen, vilja stämpla skådespelarens bana såsom föraktlig— Hvad farbror tänkt mest poetiskt och komponerat skönast, det hade ju blifvit en död bokstaf, om ej sångaren celler skådespelaren gaf lif deråt. Icke är det teatern som försämrar, som förnedrar; ty öfver allt i verlden kan jag förblifva en hederlig menniska, om jag sjelf vill det. — Älskar jag konsten, det sköna i den, och lefver jag uteslutande för den ädla uppgiften att sannt och troget söka införlifva mig med allt det höga och sublima jag såsom konstnärinna skall framställa, då, farbror, skiljer jag äfven tankar och sinne ifrån det som är lågt och förnedrandex. sDet är omöjligt då man framlefver sitt lif omgifven af teaterluftens orena atmdsfer, kringhvärfd af intriger och lättsinne; med osanningen och förställningen till sitt yrken. lg (Forts. följer.)