ropen ville icke taga någon ända. Slutligen tystnade bifallsstormen; Max inträdde: Just i detta ögonblick kom madame: DorIbino att se upp till första raden. Hon ryckte till, slöt ögonen, liksom bländad af en blixt. En häftig darrning gick igenom hennes kropp och hon glömde falla ini sången.Hon bemtade sig-likväl, gjorde ett tecken ät kapellmästaren, som måste. taga om: de två takter orkestern spelat utan: att hon följtsmed. — Sjöng hon det följande lika bra? — Lika bra? — Vi måste svara — nej; men publiken märkte icke osäkerheten i rösten, det ojemna i före. draget, den. hade en gång blifvit fattad af förtjusningens svindel och lät den föra med sig det kallå, kurtiserandeförnuftet. Applåder och framropningar följde efter andra aktens slut, och då madame Dorbino inträdde vid de sednare, gaf man Juft åt sin beundran zenom :skrik, stampningar och handklappnins gar. Ett eget sätt att yttra sitt bifall, Det fanns likväl tre personer, som ickeklappade, stampade eller skreko. Icke med en enda åtbörd gåfvo de tillkänna hvad intryck sången gjort på dem. Dessa tre voro de, som i madame Dorbino hade igenkänt Skuldfrid; Hon kar sett mig, tänkte Lotbard: Hon har sedan detta igenkännande sjungit illa, Hon har således ännu minne af det förflutna. Men hon anar icke, den utmärkta sångersken, att detta förflutna. nu är som begrafvet och att jag med i afton är fullkomligt förändrad. Jag vet nu att Skuldfrid icke mera skall af mig återfinnas.. SR Icke en enda gång riktade madame Dorbino blicken. på Lothard under fortgången af pjesen. Hon sjöng, sjöng så att-operasalongen genljöd. af -bifallsyttringar; men hon sjöng, med dödsbleka kinder, Spektaklet var slut, ridån gick ned; men publiken ville än en gång se den vackra sångerskan, än en