först är bonsdöd för mig; hvilket infernaliskt spel ämnade ödet. drifva. med. -min.menskliga svaghet, då det kastade det sköna monumentet af-henne i min väg... Hennes, yttre menniska har jag för mina ögon, utan:att kunna spåra något af detta hjerta fullt af: oskuld. godhet, kärlek och grymhet, som utgjort allt för mig. dj ; .Hur lugnt vårt lif förAutitv etc. sjöng madame Dorbino. 3 Under vårdagarna af Lothards gryende kärlek bade ban aldrig hört Skuldfrid sjunga. Blott en-erda gång förut hadetoner af hennes röst träffat hans öra, och barnets stämma hade då tjusat honom så, att han ville tvinga henne sjunga om den lilla visan. Hvad som då följde känna vi. Nu strömmade denna röst så varm, så glödande, så underbar till hans bjerta och likväl fylldes detta endast af bitterhet. Dessa toner, som bort smeka hans sinne, väckte till Hf hans mörka och lidelsefulla känslor. Lothard föreföll gig sjelf såsom ban blef sämre, under det han lyssnade tillsången. Det var liksom han vid åsynen af sångerskan förlorat tron på det goda, rena och ädla. : Lothards blick hängde fast vid hennes drag, men ännu hade hon ej lyftat sin till honom. Det var som om salongens befolkning icke bade funnitsi till åför. henne, Hon syntes ha glömt dessa hundratals ögon, som voro. riktade på henne; dessa öron, som lyssnade. Heunes själ vsr i sången, och sången blef också en återspegling af hennes själ. Den sanna konstnärinnan var det, icke den efter bifall jagande aktrisen. Dessa biintressen, som framkalla detta ifriga sökande efter effekt för att väcka beundran, framskymtade icke en enda gång hos madame Dorbino. Första arian var slut; applåderna och bravo