Under första mellanakten yttrade en af herrarne i Aberneys sällskap: Se der, på första raden, hafva vi grefvinnan Renstein. Nå,:Aberney, skall du icke helsa på ditt förersål? Tagås blick riktades på första radeny der Nathalie satt, klädd med den utsöktaste smak och enkelhet. Han bugade sig. Grefvinnan besvarade leende helsningen och straxt hviskade gardeslöjtnanten: ; Du afvundsvärde dödlige, som kan berömma dig af att ha fått ett-småleende af henne. Jag har icke varit nog lycklig att få en blick. Andra akten började. När ridån gick upp, hade Tage så när gjort ett utrop. Han fattade ovilkorligen om -sin grannes arm och pressade den mellan sina starka fingrar. Nog ser jag att hon är skön, utan att du å här handgripligt! behöfver fästa min uppärksamhet derpå, hviskade grannen otåligt. Agathas aria började. Hvarje öga hängde fast vid sångerskans drag, hvarje öra fjettrades af hennes toner. Det gafs likväl tre personer, som vid hennes åsyn erfarit en så stark rörelse, att de icke alls hörde början af den sköna arian. Den äldre berrn i bögra oxögat mumlade i det han for med banden öfver pannan: . Den snöhvita dufvan har således förirrat sig i detta korpnäste! Arma barn, skulle så jag återfinna dig! t sO, min, Gud, var det lär jag skulle återse henne ! tänkte Tage och stirrade med vilda blickar på uppenbarelsen. i Det är hon — hon, skönare än någonsin! hviskade Lotbard. På teatern skulle jag således finna mitt hjertas afgud... det var. för: färligtb, — Hen lutade bufvudet tillbaka, liksom tillintetgjord af smärta. — Ödetsherre, du är sträng, som icke en gång lät mig få behålla den sköna och kyska drömbilden, Nu