Aftonbladet – 24 november 1860, sida 1

Grefvinnian betraktade sin beundrare och bytte om samtalsämne, samt lyckades inom några minuter att alldeles blåsa bort de skuggor som ämnet om Lothard framkallat. En stund derefter nalkades Lothard grefvinnan. Vid hans åsyn lemnade Tage genast sin plats. Ifrån den dagen kunde man säga, att Lotbard nära nog förföljde Nathalie. Så snart han fick se henne var ban vid hennes sida, men belägrade henne alldeles icke med hvarken böner eller frågor; utan samtalade med benne om resor, om vistande på åtskilliga ställen, och insnärjde ibland den unga. qvinnan med -sina samtal så att non bort förråda sig. Antingen var hon ständigt på sin vakt och märkte Lothards afsigt, eller och var hela bekantskapen med mamsell Smidt en dikt; ty eljest skulle hon någon gång under de plötsliga vändningarne, som Lothard gaf konversationen, ovilkorligen någon gång ha sagt ett upplysande ord. Lothards ofta besynnerliga sätt att föra ett samtal hade blott det resultatet att roa henne och att uppväcka Tages afund, Då man ofta såg Nathalie och Lothard tillsamman, blef följden, att kamraterna drefvo med honom för hans enträgenhet att uppvakta grefvinnan. Detta skämt utgjorde för Tage ett nytt helvete, som försatte hans blod i jäsning och förvandlade bans förtjusning för grefvinnan till en häftig och plågsam nyck. Han tålde ej att se Lotbard och henne språkande med hvarandra. Han kunde icke fördraga att höra hennes skratt, då Lothard talade med henne, och ehuru han icke vågade göra sig, nog löjlig att säga Nathalie all den harm, som detta väckte, förmådde han icke hindra sitt ansigte att bära Prägeln af alla de intryck, som beherrskade honom; men då behöfde Nathalie bara småle på sitt egna barnsliga sätt, så flydde molnen från hans panna och ban glömde obehagen, för att låta tjusa sig af det nöje ban erfor i hennes sällskap. Ljyckligt för dem alla ankrade fregatten ändtligen i Alexandria; himlens Gud allena yet till hvil