Aftonbladet – 24 november 1860, sida 1

het med Skuldfrid, så förtjusande fafin hän grefvinnan. Mina ögon bafva sagt mig det, svarade Tage med blicken hvilande på den farliga sirenen. : Då har ni dåliga ögon, herr löjtnant. Nathalie vände sig ifrån honom och förblef stående tyst en lång stund, med en hållning som sade Tage att hon var missnöjd. Ni är ond, återtog han slutligen. Jal ; , Men, min Gud, öfver hvad? Om mina ögon bedraga mig så ..... Bör ni bebålla det för er sjelf; jag vill icke blifva deras förtrogna. Värdes höra mig. Då man känner sig mycket lycklig i en persons närvaro, afundas man alla som njuta den lyckan man sjelf sätter så högt. Se der hela mitt fel. Jag afundades Canitz den vänlighet ni skänkte honom. En sådan dåre ni är,, titropade grefvinnan, skrattande, Jag gjorde ju ej annat änplågade honom. 1 Äfven det kan stundom vara en lycka. Möjligt; mn för honom var det motsat sen, derom r Jag fullt förvissad. Han kar lika litet firdraga mig, som jag honom. Vi hafva en naturlig antipati för hvarandra. ,Talar.ni nu uppriktigt, fru grefvinna? Jag är a!lti! uppriktig. — Ni känner ju till Canitz förflutna lif, icke sannt?, Något. : sVet ni om han varit kär? Hvem af oss dödliga har ej varit det,, sade Tage, undvikande. Det der var icke ärligt svaradt, menade grefvinnan med otålig röst. Jag vill vete om han varit fästad vid någon ? Har varit är ej rätta ordet; jag tror at Than är det Tages ansigte mörknade; Ögon: blickets flyktiga behag förskingrades, då han: tankar återvände till det förflutna och der olycksaliga böjelse för Skuldfrid, som då all tid framstod i sin hela styrka, : Känner ni deng namn han är fästad vid? Nejln