blifva sällsyntare. Den nämnde korrespondenten skrifver: Kallbäcken den 14 Nov. 1860. Kallbäcken, som utgör gränsskilnaden emellan Ängermanland och Medelpad, har i dag varit vittne till .en fasansvärd högtidlighet. Liksom så många andra — utom de tjenstgörande 200 uppbådade männen, som utgjorde spetsgården, voro säkerligen ytterligare 300 menniskor der församlade — lockades äfven jag af vyfikenhet dit för att öfvervara den hemska akten. Klocken 9 framkom till platsen den lifdömde Jon Jonsson från Björna Kärrsjön åtföljd af fångpredikanten. Att döma af hsns utseende, måtte hans själs tillstånd vara mycket uppskakadt. Mera död än lefvande framleddes han till stupstocken, och med ew enda hugg hade skarprättaren förvist honom från de lefvandes antal. En psalm afsjöngs, under det den stympade kroppen nedkastades i den bredvid belägna grafven. Märkvärdigt var det att höra, huru medlidandet ibland den åskådande allmogen äfven nu uttog sin rätt, ehuru föremålet var en lifdömd förbrytare. Många böner framstammades af de kringstående öfver hans stympade lekamen. En qvarts immas uppehåll var af vederbörande bestämdt emelicn de båda afrättningarne. Under tiden hade man odt tillfälle taga i betraktande de för sorgespelet jorda anordningarne. På den nyss för ändamålet fröjda platsen var en granrishydda placerad för att tjena den 70-årige skarprättaren till tillflyktsort. Midt i rundeln var offerbänken förlagd. Några bräder, lagda öfver afhuggna träd, samt en ohyflad t. ärbjelke, med mera fyrkantig än rund fördjupning, utgjorde hela anordningen. Efter första offrets afttning var närmnde bjelke helt och håilet blodbetänkt, utan att det lyckades skarprättaren utplåna de dystra fläckarne derutur. En granrisqvist skylde blott ofullkomligt de färska spåren af hvad som föregått för den sig nu närmande delinqventen. Denna, enkan Sara Zetterlund från Skog Gallsäter, syntes nu vid landsvägen, fter att jemte medföljande pastor från hennes hem;rt hafva afsjungit sin egen likpsalm, lemna åkdonet pch med säkra steg gå sin dystra bestämmelse till mötes. Hernes utseende, de blickar, som hon kastade på de kringstående, vittnade om en stor själsnärvaro; Vid spetsgården emottogs hon af fångprelikanten. Hon sjöng änvu vid grafvens brädd några trofer ur den nyss afsjungna dödspsalmen och knä:öll derefter vid dödsbrädet. Vid förbindandet af ;igonen märkte hon, att en af henne vid utträdandet ar häktet lånad svart sidenhalsduk begagnades till tt knytas för ögonen, hvarföre hon för sista gången upphof. sin röst, ändrade misstaget med de orden: Nej, icke den, utan den här! hvarvid hon framräckte sin egen halsduk. Utan biträde nedlade hon derefter sin hals på den kantiga stupstocken, och i ett nu var hon förflyttad in i evigheten. Märkvärligt nog så visar det sig vid många tillfällen, att qvinnan i de vigtigaste ögonblicken af sin lefnad viar större själsnärvaro än mannen i dylika ögonblick, såsom äfven nu var förhållandet. Alt försigsick i behörig ordning. Mästermannen utvecklade stor färdighet. Blott det kunde anmärkas, huruvida j ett svart öfverdrag varit på sin plats på stupstocken, isynnerhet för att dölja det stelnade blodet efer första afrättningen för den andra delinqventen. Vid aktens slut rusade hela massan igenom spetssården för att få se de i gropen liggande lemninrne efter sina två medmenniskor. Gropen fylldes lerefter med sand, och ett högt staket visar för den örbiresande stället, der afrättningen egt rum. Såsom exempel på huru vidskeplig allmogen ännu ww i vissa delar, kan jag nämna, att en yngre qvinia, som varit besvärad af fallandesot, var närvaande blott och bart för att komma åt en qvantitet ,:od af den halshuggne Jon Jonsson, hvilket, enligt :ennes åsigt, skulle vara ett universalt medel emot jukdomen. Hennes begäran afslogs, och detta med ätta.