rn VANN NN NN DN tens, finna vi henne på däck. Klockan var åtta, första vakten var satt. Taåges plats var som vanligt på backen, Lothard hade sin akter om stormasten. Nathalie gjorde Lotbard några frågor om Egypten, sederna derstädes etc. — En paus uppstod efter de upplysningar han meddelat. Tage betraktade Lothard med afundsamma ögon; de sednare dagarna föreföll det honom, som om Lothard tog för mycket af grefvinnans uppmärksamhet i anspråk. Plötsligt afbröt Nathalie den paus som uppstått, frågade Lothard, som stod straxt bredvid henne med blicken riktad på de segel fregatten hade tillsatta: Huru länge uppehöll ni er i Neapel? Vi lågo der något öfver fjorton dagarn, svarade Lothard. Det ryckte ovilkorligen i ansigtsmusklerna. Ordet Neapel erinrade honom allt för lifligt om den bittra smärta han helt nyligen erfarit. Ni känner ju madame Dorbino ? Grefvinnan fixerade Lothard med en genomträngande blick. Hans ansigte förblef oförändradt, då han gaf ett nekande svar. Icke. Jag skulle likväl ha kunnat våga min hela förmögenhet uppå motsatsen. Det är möjligt att jag känt henne under ett annat namn. Hvad hette hon såsom ogift? Jag har icke hört hennes födelsenamn. Ni är ju beslägtad med den omtyckta sångerskan. Jag var beslägtad med hennes aflidne man. Då jag gjorde madame Dorbinos bekantskap var hon redan enka. Ni känner väl till hennes tidigare öden? Åter betraktade Nathalie Lothard med en pröfvande blick. Nej, min nådiga grefvinna; jag vet om henne icke något mera än hvad jag genom tidningarna inhemtat.