Garibaldis afsked till sin armö. Den dagorder, hvarigenom Garibaldi tagit sked af sina krigskamrater, lyder som följer: Vi måste betrakta den period, som nu sluar, såsom sista afdelningen af vår resning och förbereda oss att med glans föra till ett yckligt slut den höga id, som omfattats af jugo generationers upplystaste män, och hvars verkliggörande försynen har förbehållit denna lyckliga generation. Ja, unge män, Italien nar eder att tacka för ett företag, som är förtjent af hela verldens bifall. I håfven segrat och I skolen :egra, emedan I hädanefter ären utbildade för den taktik, som afgör slagtningarne. I ären sannerligen icke vanslägtade afkomlingar af de män, som bröto in uti de macedoniska skarornas täta leder och spridde döden bland dessa öfvermodiga asiatiska segervinnare. Denna ärorika sida af vårt lands historia skall efterföljas af en ännu ärofullare, och slafven skall slutligen visa den fria brodren ett spetsadt jern, som hört till ringarne i hans kedjor. Till vapen, alla, alla! Och förtryckarne, de mäktiga, skola blåsas bortsåsom stoft. I qvinnor, tillbakastöten de fega, ty de kunna endast blifva fäder för fega söner, och I, döttrar af detta sköna land, I skolen endast vilja ett tappert ett ädelsinnadt slägte. Må de rädda doktrinärerna annorstädes lägga i dagen sin servilism och sin ömklighet! Detta folk är sin egen herre och vill vara de öfriga folkens broder; men det vill äfven med högburen panna bevara sin nationalstolthet och icke förödmjuka sig genom att tigga om frihet. Det vill ej föras i släptåg af män med befläckade hjertan. Nej, nej, nej! Försynen har skänkt Italien en Victor Emanuel. Hela Italien måste sluta sig till honom. I(nför konungen måste hvarje splittring vika, hvarje agg försvinnal Ännu en gång upprepar jag till eder min uppmaning : Till vapen, alla, alla! Om i Mars 1861 icke en million krigare stå under vapen — då, arma frihet, arma italienska fädernesland! ... Dock nej! Vare långt ifrån mig en tanke, som är för mig vidrigare än gift! Mars eller, om så erfordras, redan Februari 1861 skall finna oss alla på våra poster. Italienare från Calatafimi, Palermo, Volturno, Ancona, Castelfidardo och Isernia och med oss alla män uti detta icke fega, icke slafs viskt sinnade land! Alla samlade kring de ärorika segrarne vid Palestro, skola vi gifva sista stöten, sista hugget, åt det vacklande tyranniet. Unga frivillige, den ärorika återstoden af tio bataljoner, mottagen mitt afskedsord! Jag sänder eder rörd mitt farväl ur djupet af min själ. I dag måste jag draga mig tillbaka, men blott för en kort tid. Stridens timma skall åter finna mig bland eder, vid sidan af den italienska frihetens kämpar. Endast de bland eder, som kallas af tvingande familjepligter, ocn de som, ärorikt stympade, förtjena fosterlandets tacksamhet, må nu återvända hem. De skola tjena fäderneslandet äfven vid hemmets härd, genom sina råd, och åsynen af de