Aftonbladet – 22 november 1860, sida 3

grund af en vacker handling skänkte honom: En hvar af kamraterna hade sig bekant den fiendtlighet, som rådt emellan Lothard ock Page. De flesta kände äfven Tages beteende vid Gibraltar. Det låg således något verkligt idelt i Lothards uppförande, som ingaf bans kamrater en hög tanka om hans karakter. Vi klaga öfver att menskligbeten är dålig; att vår tid är försämrad. Vi hafva orätt. Hvar helst en god, vacker eller storartad handling utföres, är man redo att skänka den sin aktning, sitt bifall eller sin beundran, och detta så obetingadt att till och med afunder i dylika ögonblick tystnar. Vi glömma bort oss sjelfva för att med jublande fröjd förkunna ett utmärkt drag hos någon af våra medmenniskor. Om detta är en regel, som gäller i allmänhet, så är den ännu mera tilllämplig på menniskor med sådana lynnen, som sjömän, hos hvilka allt beror på ögonblickets impuls och der hvarje storsint handling är något, som gör hafvets bistra söner godt ända in i själen, derföre att deras hjertan äro mera oförderfvade och mindre förkonstlade än städernas barn. Under det alia, ifrån chefen till den ringaste af besättningen, höll Lotbard räkning för det han räddat Tage, låg denne sjelf försänkt i feber. Dag ut och dag in hölls ba: af denna plåga vid sitt läger, och hans själeullstånd var icke heller egnadt att påskynds förbättringen. Redan morgonen: efter den stormiga natten underrättade en at kamraterr a honom, vid sitt besök i hans hytt, om hvem han hade att tacka för sin räddniug. Kunskapen derom göt lhksom eld i hans af fe bern förut brinnande blod, Marterande ver den tanken, att han hade Capitz att tacka för sitt lif. Medan han vred sig på sitt läger återkom oupphörligt den bittra jemförelsen emellan