Aftonbladet – 22 november 1860, sida 3

bitterbet, som hans sårade egenkärlek framkallade. Tage glömde aldrig en oförrätt, förlät aldrig den, som hade förbrutit sic emo! honom, erkäuse icke någon annan öfverlägsenhet än sin egen och: betraktade allt de goda man gjorde honom såsom något hvartill han var fullt berättigad. Deremot glömde han alltid sina tacksamhetsskulder. Med er sådan grundton i sin själ var det naturlig: att Lothards uppförande, långt ifrån att rör: eller uppväcka hans erkänsla, skulle alstra ei tyst, men ökad ovilja. Denna blefve så mycket större, som han insåg att han ej kund: eller fick låta den träda i dagen. Han skull då ha drabbats af kamraternas förkastelsedom. Wagner, som med en förunderlig skarpsinnighet förstod alla de drifter som föra oss till det onda, och med mästerhand förmådd: anslå dem, uppfattade fullkomligt riktigt Tages själstillstånd, och som han alldeles ickt mer kunde lita på sina fordna beräkningar. då han hade med Lothard att göra, utan all tid såg dem slå felt, beslöt han att begagn: Tage till ett redskap för befrämjande af sin: planer. Under första dygnen af Tages sjukdom gaf Wagner noga akt på hvarje ord. hvarje rörelse och hvarje skiftning i han ansigte. När febern började något gifva me: sig, tillbringade Wagner långa stunder vid patientens läger och samtalade då om likgil tiga saker. Tage visade en tydlig misstro emot doktorn, hvilken han betraktade såson Lothards vän. En dag förde Wagner talet på denne, Tage iakttog en fullkomlig tystnad; men den sluge läkaren, som bakom liksiltighetens mask dolde sin afsigt att utforska Tage, märkte mer än väl, att då han talade om Lothards rika och ovanliga själsgåfvor, vör.de sig Tage oroligt af och ar. liksom man vändt honom på ett halster. Nu visste: Wagner tillräckligt och afbröt för den