Aftonbladet – 22 november 1860, sida 2

I hög sjö och stark blåst företer ett stort rullande skepp, sedt så i fogelperspektif som de se det, hvilka ligga på rårna, en högst egendomlig anblick; arbetande och hvälfvande i den rundt omkring skummande sjön, som stund efter annan slår öfver bogen och öfveröser däcket med väldiga massor af vatten. För dem som under dessa owständigheter skola beslå eller refva segel äro rörelserna mycket häftiga. De ligga deruppe och svänga från den ena sidan till den andra på ett så vådligt sätt, att det till och med kan komma en gammal och van matros hufvud att svindla. Sjön växte; stormen tilltog, och om det ena mörkret i en kolsvart natt kan förefalla ogenomträngligare än det andra, så är det det, hvarmed ett oväder nattetid nalkas den ensamme seglaren och smygande fångar honom i sina förstörande famntag. 5 Ett rasslande, bullrande ljud, liknande det som tusende vagnar skulle åstadkomma påen stenlagd gata, hördes på rafstånd, igenom och öfverröstande hafvets brus; derefter kom byn, den första choquen, tätt föregången af ett yrande skum, som likt ett snöfall föll ned öfver segel och däck. Derpå följde en, nej tjugo blixtar; ty kela firmamentet stod en sekund i lågor. Det var Guds namntecken i den omätliga rymden. Stormen började nu på allvar sjunga sin förskräckliga sång. Folket på vakten hade redan äntrat upp för att taga in bottenrefvet, förstängstagseglet var hissadt i ställe för klyfvaren, mesan och storseglet gigade af den vaksamme Lothard. Han lät emellertid varsko chefen, som kom upp på däck nästan halfklädd och befallde I genast alla mans utpurrning för att minska seglen. I ett nu svärmade, såsom bin ur sin kupa, besättningen upp; somliga endast halfklädda; men alla redo att i regn, mörker och skrikande blåst våga lif och lemmar för far