Aftonbladet – 22 november 1860, sida 1

att rädda sin heder. Om det dröjde sexton. var den, enligt hans begrepp, fläckad. Klockan ljöd det betydelsefulla slaget. : Är premierlöjtnant Canitz tillstädes? frågades. De närvarandes läppar öppnåles för att säga att han icke var ombord, då en klar röst svarade: SHär är jag! Lotbard stod på däck, visserligen drypande af vatten, men med bibehållet anseende och skyddad af dunklet. Nattvakten hade börjat. Chefen och alla de öfriga officerarne ankommo sednare på afton ombord. Fregatten hade fätt order kräsen ling. och denna var bestämd till den följande morgonen helt tidigt. a Den italienska natten insvepte baf och Jand i vecken af sin mörka mantel. Allt var så stilla. Den vaima luften fylde bjertat med längtan eller vemod. Endast ljudet af nattvaktens steg på däck afbröt den fullkomliga tystnad som herrskade. Lothärd stod och stirrade ut i mörkret. — Hans bröst höjde sig oroligt. Der inne var natt, men en natt full af häftiga stormar och bittra strider. Det rasade en förtvillad smärta inom: hövom, vid tanken på det onda Tage gjort. — Skuldfrid, henne som hån älskade högre än sitt lif och sin välfärd, hade kallat honom; och han bade icke hörsammat kallelsen. Lotbard begrep icke sjelf hvarifrån han tog makten öfver sin vrede, så att han icke på stället dödade Tage. För första gången förbannade Lothard sin tjenst och den grymma nödvändighet som tvang honom återvända till färtyget, då han hade velat genomsöka hela Neapel, för att återfinna henne. Under nattens frid aflöstes de stormande känslorna af sorgliga och bittra. Hans svartsjuka emot Tage, som hittills dikterat all hans ovilja, hade förvandlats till en namnlös förbittring, ett stölt förakt. Tage hade tillfogat