Aftonbladet – 22 november 1860, sida 1

blick derpå, fattade Täge, öm lifvet och slungade honom i golfvet, hoppade derefter upp och sedan ut genom fönstret, obekymrad o a följderna. Det. var ett vågadt språng, men en sjöman aktar ej faran. Då Tage hunnit resa sig, upp, rusade äfven han fram till fönstret och såg då Lothard springa emot stranden som en galning. Du tror ; kanske, min kära läsarinna, att han ilade, till; Castellamare för att söka finna något spår efter Skuldirid. Nej, han skyndade dit pligten kallade honom. . Vid tankenvatt han, ,Lothard, skulle göra sig skyldig till ett tjenstefel sjöd blodet, och under det han med ilande fart skyndade: framåt, tyckte han att den :vilda jagten.i hang: hjerna borde göra honom. galen... Lothards obändiga stolthet reste sig upp emot föreställningen att han; skulle försumma: sin. pligt.. Ännu; hade han tre qvart på sig, ännu egde han fyratiofem minuter. Jag måste vara. ombord på fregatten innan dessa, äro förlidna, tänkte han: Hunnerr ned till Chiaja fann ban alla båtar fästyjorda Han skar tänderna af raseri, då han betänkte huru dyrbara minuterna voro, de medgåtvonicke någon öfverläggning. Jag måste till fregatten innan klockan slår; eHer ock skall jag anse mig vanärad, och dermed störtade sig Löthard i vattnet. I samma ögonlick lade slupen, som väntat honom i land, till vid fregattens fallrepstrappa: År premierlöjtnanten med? frågade vaktbafvande, officeren. Nej, blef svaret. Icke! och Klockan felsr blott en qvart i ätta. : ; . De? gången lärer hen allt för UMMAa sig, menade en af oficerarne. å . Femton minutet egde Lothard således för