Aftonbladet – 21 november 1860, sida 2

ett par pistoler som lågo på bordet. Vid deras åsyn gick han åter fram i rummet. Ett nästan mediidsamt leende syntes på Lothards läppar, och han sade med den största likgiltighet: Ni ämnar hålla mig fåxgen Dermed satte han sig i den soffa Tage lemnat. Ja, ni är min fånge, återtog Tage. Ni betraktar pistolerna der borta på bordet. De äro laddade, De äro ämnade för er och mig. När jag meddelat er hvad som föranledt detta möte mellan er och mig, skall ni blifva den. förste som anlitar dem att vara skiljedomare oss emellan. ; Aldrig I svarade Lothard bestämdt. Tage gick fram till. det öppna fönstret och blef en lång stund stående framför detsamma. Efter en paus, som räckte bra länge, vände han sig in åt rummet och sade i nästan skämtsam ton: Öfver oss -hvälfver sig Neapels klara och sköna himmel; omkring oss ler den mest tjusande natur; ni inandas denna luft, uppfylld af vällukt och vällust, som eger förmågan att sätta eld i det kallaste sinne och frammana poetiska drömmar i det mest triviala hjerta. Nåväl, allt tyckes inbjuda till kärlek, njutning och fröjd? Lothbard gaf ej något svar på denna fråga. Han tycktes afvakta fortsättningen till denna inledning. Tage åter väntade en lång stund på att hans kamrat skulle säga något; men då denne förblef tyst, återtog Tage: Och likväl mötas vi här med känslor, som äro så vidt skilda från dem jag antydt. Ni är här derföre att er grannlagenhet förbjöd rt att afslå en fiendes begäran. Ni är verkl gen artig. Tage bugade sig med en ironisk blick på Lothard. Jag), fortfor -han och gjorde en axelryckning, som icke är uppfödd vid ett kejserligt hof och följaktligen icke kan göra; anspråk på, er fina takt,