Aftonbladet – 21 november 1860, sida 2

Ni är ädelmodig. Ett bittert leende kru: sade Tages läppar. Men jag skulle kunna vågs min heder uppå att detta ädelmod icke skall afhålla er ifrån att, innan klockan slår åtta, bryta er föresats., Våga ej er heder derpå, ni skulle då gå den förlustig, inföll Lotbard med köld. Jag skall förr döda mig, ifall frestelsen att skick: en kula genom ert hufvud blefvesallt för stor än förmå mig att bryta en gjord föresats Löjtnant Aberney, jag vet icke hvad det vill sägalatt bryta mittord, eller att leka med löften. Framtiden skall bevisa hvad värde edra stolta ord ega. Tage iade armarne i kors öfver bröstet. Ni inser väl att jag alltifrån mina gossäår, då ni gaf mig dettan, han pekade på ärret i pannan, måste hata er; at detta hat under seglingen tillsammans och händelserna i Gibraltar blifvit tiodubbelt, inser ni väl äfven? Med en ton af stegrad förbittring fortfor han: Ni vågade skänka mig lifvet och ni gjorde det med den infernaliska öfvertygelsen, att denna gåfva val mig förhatligare än tio dödar. Att hafva ert undseende att tacka för ett lif, ni beröfvat all! värde,fären förbannelse, och endast den mestutstuderade moraliska grymhet har kunnat uttänka något dylikt; och om jag i dag handlar såsom en trolös skurk, är ni ensam upphofvet dertill.n Var det för att säga mig detta ni önskade att jag skulle infinna mig här? frågade Lothard. I så fall kunna vi genast åtskiljar, Jag har icke någon förklaring öfver mit bandlingssätt att gifva er, och hade jag äfven en sådan, afgaf jag den icke. Vi skulle aldrig mäkta att fatta mina motiver.. Lotbarc tog ett par steg emot dörren. Stanna, löjtnant Canitz! utropade Tage. Förr än jag vill kommer ni ej härifrån. Lothard stannade och betraktade Tage med n lugn blick, derefter fölloj hans ögon på