Aftonbladet – 21 november 1860, sida 1

blicken vildt stirrande på de bildsköna dragen; läpparne öppnades liksom till uttalande af ett namn; men ögonblicket: derefter drog han sig åter tillbata, tryekte mössan djupt ned öfver pannan och stödde sig skälfvande emot en pelare. . Gurtzkow var alltför upptagen af att betrakta föremålet för sin beundran att egna någon uppmärksamhet åt sin följeslagares be synherliga uppförande. Förbi. dem böljade en massa menniskor och med densamma följde damerna och deras kavaljer, utan att någon af dem kastat ens en blick på Gurtz;kow eller Lothard. Den förre följde med strömmen, men den sednare qvarstod liksom t.äffad af åskan. Följande morgon, då Lothard trädde ut i gunrummet på fregatten, fann han Tage sittande der helt al!ena. Vid Lotbards åsyn reste han sig upp och gick fram till honom, öfverraskad af kamratens bleka och förstörda utseende. I hvarje af Lothards drag stod tydligt att han utkämpat någon rätt svår strid med smärtan... När Lotbards ögon föllo på Tage ljungade det till i dem. De betraktade hvarandra under några sekunder med mörka blickar; slutligen bröt Tag. tystnaden: . Jag har en begäran att framställa till löjtnanten, sade han med ett fåfängt bemödande att få rösten lugn. Och den läter? Att af er erbålla ett enskildt samtal.n Lothard såg sig omkring i gunrummet och svarade kallt: Viiäro ju allena.n Icke bär, omgifne af alla dessa spejande ögon, Jyssnande öron, -kan det samtal ega rum, som Jag begär, Nej, hvad som då kommer att afhandlas får endast Gud, ni och jagsböra. i 1