Aftonbladet – 20 november 1860, sida 3

dä madame Dorbino, tänkte Tage och följde slupen med afundsamma ögon. Den usle pedanten har således haft förbindelser med teaterdamer. Det förtröt Tage att Lothard just den dagen begaf sig i land. Allt sedan kamraten talat om madame Dorbino, hade Tage känt sig gripen af en häftig önskan att få se henne och han blef formligen uppretad vid tanken att Lothard, denne förhatlige Lothard, ibland alla sina öfriga företräden äfven skulle räkna det, att vara ett föremål för den firade sångerskans intresse. Huru förälskad en ung man än är, buru olycklig han än må ans2 sig vara, finnes det likväl ett han aldrig med likgiltighet kan åhöra, nemligen beskrifningen om en qvinnas skönhet. Han må nu vara en aldrig så stor filosof, så uppstår ändå hos honom den önskan att se den, hvars fägring andra prisa. Så äfven med Tage. Madame Dorbino var något som väckte hans nyfikenhet, och sanningsenligt måste vi erkänna att Tage ingenting hösre åstundade än att blifva qvitt den envishet hvarmed hans bjerta hängde fast vid minnet at Skuldfrid. Han ville, men kunde ej glömma henne. För detta ändamål hade ban gjort allt. När fregatten uppehöll sig i en hamn, skyndade Tage att kasta sig i armarne på de nöjen, som erbjödo sig, i förhoppning att derigenom försvaga hågkomsten af henne, som han efter dessa förswröelser älskade ännu högre. Madame Dorbinos namn uppväckte hos honom begäret att lära käBsna henne. Nog af, vår kära Tage var förbittrad öfver att Lotbard hade den djerfeten att gå i land just så Tage som ifrigast önskade vara i hans ställe. Eljest brusade Tage förarga sig öfver att nödgas vara med Lothard på vakt. (Forts. följer.)