Aftonbladet – 20 november 1860, sida 2

verlemnade sig helt och hållet åt förbittringen emot Lothard, hvilken efter händelserna vid duellen blifvit stegrad till den högsta höjd. Han egde icke mera det hoppet att med vapen i handen kunna utkräfva hämd på sin förhatliga fiende. Lägg härtill att Lothard :ortfarande följde alla Tages tjensteåligganden med samma noggrannhet: som förr, så är lätt att inse det han med hvarje dag skulle känna sig ännu mera uppretad, isynnerhet som kamraterna efter duellen visade Lothard en högre grad af aktning. Det gifves ingenting som så i grunden förnärmar vår karakter, som då vi låta vår sårade egenkärlek beherrska oss. Hade Tage en enda gång lyssnat till förnuftets röst, skulle detta visat honom att Lothard vid duellen ådagalade en hög grad af ädel sjelfbeherrsknin som måste ingifva aktning. Han skulle då med opartiskhet äfven bedömt sitt eget beteende och icke såsom nu rasat emot ödet. En stor tänkare har sagt: När du drabbas af ett lidande, så sök efter upphofvet härtill endast hos dig sjelfi och den store tänkaren har rätt. Om vi i stället att hänskjuta felet till andra, sökte det hos oss sjelfva, skulle vi förekomma mycket ondt, som nu alstras deraf att vi förbittras emot dem vi anklaga för de obehag vi lida af. Tage hade kastat sig i de vilda lidelsernas ström, utan att ens försöka att frälsa sig på förnuftets eller bjertats räddningsbojar. Efter några dagars förlopp lättade fregatten och gick till segels. Nästa hamn skulle blifva Neapel. Utan att något egenligt anmärkningsvärdt inträffade ankrade den på Neapels redd, och landet, der elden bor i jordens sköte och uti bjertats dolda gömmor, låg öppet för deras blickar. Tage, som under hela seglingen från Gibraltar varit i en dyster sinnesstämning, exfor