Aftonbladet – 20 november 1860, sida 1

Med anlecning af Garibaldis t lbakaträlande anställer Times töljavde betraktelser: Hvar och en lärer inse, att Garibaldis afgång — ehvru det stora dramats haliva intresse dermed går förloradt — varit i viss mån en nödvändighet. Haös kallelse är för del, hans själ för litet verld lig, att han skulle kunna intaga en plats iblånd vanl ga stattn och förrätta de allmänna örend vardagsarbete: Han följer blått Washingtons och hvarje annan hederlig diktators exeröpel, då han nu andra öfverlemnar civilregeringens både förmåner och ansvar. Viveta nogsamt hvad detta här hur ett betydal Tusen års omwexlande anarki och despotism ba burit sina vanliga frukter i afscende på Siciliens oci Södra Italiens olika folkstammar, hindrat dem ifrån att sammansmälta till ett enda fritt folk, samt: gjort dem på er gång till dåliga undersåtare och än värre styrande, hvarken fredälskande eHer krigiska, kortsynta både-i sin politik och sina passioner, och ndast skickiga i ett vapen — den eviga. dolken. Den stora striden är nu slutad. Högst sannolikt bar, under det vi nu skrifva detta, Gaötaäredan öppnat sina portar för Italiens konung, och Italien utgör nu i alt bvad som rör det offentliga er enhet. Men hämndbegäret kommer fortfarande att rasa, konspirationen skall utse sina offer; bundratals sökande skola an mäla sig till en enda plats i ett land, derför tusande statens: tjenst är det enda sätt! att undgå hungersnöden; partier skola kämpa om våldet; Mazzinisterna söka att förbindra hvad de ej kunna göra till sitt, och i det saflägsna Calabrien och ::e bergiga Abruzzerna skall ;stråtröfveriet under en lojal täckmantel trotsa och: gäcka V:ctor, Emanuel, som det gjorde med Napoleon och Josef Buonaparte..Detär fåfängt att vänta sig lugna tider, då en arme a! S0,000 man blifvit upplöst och massor af behöfvandertjenstemän afdankade: Den starka band, som nu leder ärendena, lärer ej komma i förlägenhet för de enda verksamma botemedlen bäremot. En hastig vedergällning skall följa på hvarje fredsstörande försök, och lärdomarna skola inskärpas med exempel. Men sådant är icke: ett arbete: för den man, som knappt kunde förmås att bombardera Capua med dess :9000 man. Garibaldi vill ej blien polisman ellerren bödel. Det finnes. tillräckligt med personer, som med glädje emottaga dylika befattningar, då de förgyllas med prunkande titlar och förses med höga löneförmåner. Lika lit t utgör bestyret med att upprätthå!la lugnet i ett land, att reformera brottmålslagen och fängelserna, ett passande göromål tör Italiens befriare. Ej heller skulle han finna i sin smak att från de neapolitanska jordegarne, hvilkas sjelfviskhet har blifvit till ett ordspråk, utkräfva de bidrag som statens behof oeftergifligen fordra, och hvilkas ändamålsenliga användande ökar välståndet inom alla klasser. De piemontesiska finansmännen och den piemontesisna armån lära nog veta hurn sådant skall åstadkommas, och Italien bar lika stort behof som England. och Frankrike af höga skatter. Men detta är någonting, som Garibaldi gerna vill öfverlemna ät andr: Man kan emellertid ej tänka sig, att den som varit själen i befrielseverket, kan vilja åskåda dess kommande strider utan en önskan att deruti ingripa. Sedan Garibaldi hvilat ut från detta exempellösa fälttågs mödor, skall han snart finna verlden mogen för ytterligare arbeten af det slag, som han :bäst kan uts föra. Hans lilla ö med de holmar och klippor, som .omzifva densamma emellan Corsica och Sardinien, hans. farm och tarfliga härd komma då lika litet att tillfredsställa honom som fallet var med det gamla Roms krigare? 1