BLANDADE ÄMNEN. Berget som skulle föda. Man läser i Göteborgs Handelstidning för den 15:e: Värdshusidkarnes till i går e. m. annonserade sammankomst, hvilken varit betraktad med sådan fruktan, att till och med ledamöter af skarpskyttekåren ansett sig böra deremot varna (i parenthes må näm nas att kåren varit dertill oskyldig), berättas hafva så aflupit, att sedan ett antal personer infunnit sig och man länge väntat det någon skulle framträda och förklara ändamålet med kallelsen, men ingen sådan afhördes, fattades enhälligt det beslut, att man, ntan vidare öfverläggningar, skulle taga sig ett glas, hvilket beslut också på stället sattes i verket, hvarefter sammankomsten upplöstes. — Medalj. Under denna rubrik läser man i lör dagens nummer af den officiella tidningen: H. M konungen har behagat tilldela frisören F. C. Madsen i Köpenhamn ett exemplar af medaljen literis et artibus, för en af honom uppfunnen och H. M. tillsänd frotteringsapparat. — De minsta hästar i verlden, säger en engelsk tidning, egas nu af drottning Victoria i Eng land, som inköpt dem af en mr Williams, hvilken medhaft dem från Afrika. De äro alldeles fullvuxna, symmetriskt bildade, alldeles mörkbruna — och den störste utaf dem är ej mer än — 31 tum hög. — Porträtter af kejsar Napoleon. Det har i Paris hållits en mycket liten, men mycket intressant exposition å en fotografi af kejsaren (hos fotograferne Mayer Pierson på Boulevard des Capucines) — säger en pariserkorrespondent. Den utmärkte sig både genom förträfflighet och storlek: bröstbild i naturlig. storlek. . Fotografien är ingen konst; den förädlar icke, idealiserar icke, tager icke heller tjenst hos de storas fåfänga eller de smås afund; den är sannfärdig som naturen, som spegeln. Till och med då man arrangerar sig framför spegeln, förråder den arrangemanget, och åskådaren, som ser spegelbilden, har långt mera tid till iakttagelser inför denna än inför den verkliga personen. Hvilket nöje således att närma sig en fotografi af honom, så stor och så fulländad! Men om man nu inbillade sig, att man nu hade honom, nu kunde taga honom, läsa honom såsom en bok, så blefve-man mycket sviken i sin förväntan Jag har stått ofta och länge framför detta porträtt och sökt att leta ut, hvad det egentligen uttrycker eller förråder, men har hvarje gång gått bort lika klok, som jag kom. Jag visste, att han är en förståndig, allvarlig och kraftfull man, och det sade Porträttet också. Men är han ovanligt klok, är han högsinnad, ädel, listig, grym? Bilden ger en osäker amtydan i alla riktningar, säger ingenting annat än: gissa! Hela ansigtet är, för att bruka ett franskt uttryck, fullkomligt boutonn, igenknäppt. Till och med ögonen äro nästan slutna, men uppenbart ieke af sömnighet. Allt i detta ansigte tyckes vilja stänga verlden ute och det inre inne. Skulle man uppgifva någonting bestämdt, som det tyckes uppfyldt af, så är det: erfarenhet. Men hvilketdera har han erfarit mest om menniskorna: ondt eller godt; hyser han någon känsla för eller emot dem? Det förtiger han hårdnackadt. Munnen, som brukar vara så talande på porträtter; skyles af skägget, och man ser blott litet af underläppen, och detta lilla stycke förmådde mig, hvar gång jag närmade mig, att tänka på den der Decemberdagen, då folk nedsköts utan barmhertighet, för det att han ville bli kejsare. Men i nästa ögonblick såg jag en liten rynka vid ögat, hvilken tycktes förråda att han kunde skämta och le ytterst godmodigt, om han ville; och följde jag -derpå med till en liten motsvarande rynka vid näsan och ville läsa godmodighet der, så föreföll den mig vara en begynnelse till hån, en stark mans stilla hån öfver fiender, som tro sig vara ute i verlden, men befinna sig i hans nät — och i nästa ögonblick stod åter ansigtet såsom ett helt oändligt allvarligt, gåtfullt ellvarligt. — Född till att bli man, men död såsom kryddkrämare. En kryddbodbetjent vid hamn Arsine, en vacker ung man på 25 år, som led af en olycklig kärlek till litteraturen, hängde sig för några dagar sedan i sin husbondes hus i Paris. På hans bord fann man midt ibland en hög med böcker följande bref, hvars rättskrifning ej kunde mäta sig med stien: Jag är blott kryddkrämare och blir aldrig någonting annat. Jag har ständigt gått och tänkt på len bekanta karrikatyr, som föreställer en kryddträmare, hvilken står i den öppna boddörren och antäller följande betraktelse: Du var född till att-bli nan, men dömdes att bli kryddkrämare. Den man, om fällde en sådan dom öfver vårt yrke, hade rätt. för många år sedan försökte jag förädla min själ; ag -har läst och till och med afskrifvit böcker, af wvilka jag icke förstod ett ord. Allt detta förvirrar nin själ, och jag märker, att jag för hvarje dag blir illt dummare. Ju längre jag lefver, desto sämre blir äg. Jag påminner mig emellertid, att jag någonstädes läst, att en man bör använda sina insigter ill att gagna menskligheten, och då jag nu ser, att ag aldrig: skall användas till annat än att väga ost ch russin, har jag beslutit gå till en annan verld, varom jag hört talas, och se, om det ej der kan innas en anställning för mig. Jag ber mina högtrade kolleger tusen gånger om förlåtelse, för det ag på ett så föraktligt sätt talar om vår gemenamma lefnadsställning; men jag trotsar dem att ramvisa ett enda exempel på, att en kryddkrämare ågonsin banat sig väg till en högre ställning. Det nnes en mängd fabrikanter, som blifvit deputerade, ekorerade och öfverhopade med alla slags hedersevis; men någonting sådant har aldrig fallit på en ryddkrämares lott. Af dessa skäl har jag beslutit änga mig. Jag beder mina föräldrar låta sätta en impel sten på min graf till ett minne och förse den ned följande inskrift: Född till att bli man, men öd som kryddkrämare. w—— AA A—A—LALLLrrre————A — — LL