Aftonbladet – 19 november 1860, sida 3

för svaga att följa med, från att falla i fiendernas händer. Man fann omkring 100 sådana krukor och föranstaltade genast om likens begrafvande. Några hundra invånare fyönos ännu dvari staden när segrarne marscherade in. Oaktadt da sågo att ingen plundring och inga våldsamheter begingos, hyste de så stor ovilja och förskräckelse, att när man följande dagen lät dem-:veta att det stod dem fritt att stanna qvar eller gå sin väg, så föredrogo de att lemna sina hus och sin egendom vind för våg, framför att dela de förra med främlingarne. Det var en sorglig anblick at se dem tåga ut. De ardnade sig i små trupper, bestående af alla medlemmar af en familj, eller alla invånare i samma hus, till hvilka enstaka bekanta sällade sig. Den äldste eller svagaste vandrade i spetsen, stödjande sig på en lång staf; efter honom gingo, efter rang eller styrka, män, qvinnor och barn, hållande hvarandra i banden eller i kläderna. Ingen enda tår föll, dågde lemnade sin. födelsestad, sitt hem, för att göra en tröttsam vandring; utan att kanske veta hvar de skulle hamna. Kinesen skriker och suckar, men han gråter aldrig, och dessa jemrade sig icke ens; men qvinnorna hade ansigtet betäckt med aska och mjöl, hvilken påsmetning är deras tecken till den största bedröfvelse. Somliga kastade förebrående blickar på våra soldater, men hos de flesta såg man blott den allra högsta förundran. Liksom barnen tycktesåde ej begripa det allraminsta af hvad som töregick, och deras förvåning öfvergick ej till förskräckelse förrän någon af soldaterna gjorde min af att närma sig dem. Då kommo de i konvulsivisk darrning. Innan qvällen voro de alla försvunna. Icke långt efter deras affärd började. soldaterna på sitt vanliga sätt inventera lösörena. Man kunde aldrig föreställa sig, när man såg Pehtangs usla yttre, att det dolde så mycken lyx: sidentyger, öfversållade med broderier, präktiga pelsverk af alla slag, fina ylleväfnader, juveler, möbler och målningar med besynnerliga figurer, men utmärkt väl utförda. Mycket bäraf blef sönderrifvet, förstördt och utkastadt på gatorna. Osnyggheten var förfärande, Osnyggt var det inomhus, upplagen af torkad fisk spridde en vederstygglig lukt, smutsen på gatorna och gödselhögarne gjorde sitt till; slutligen lågo der qvar kadavren af bundar och svin, som man dussintals slog ihjäl midt på gatan. Allt detta gjorde att man fruktade uppkomsten af pest, och att befälet måste låta i hast vidtaga sundhetsåtgärder. Husen Levisa huru industriösa och skickliga att begagna sig af allt kineserna äre. De bygga nemligen sina städer af den lera som omger dem. I Pebtang och vrästan i hela norden äro husen uppförda af en blehdning af lera och hackad halm samt täckta med ett tjockt lager af måisbalm. De högsta äro 30 — 40 fot och de lägsta precist lika höga som en kines, hvars medelstorlek är mindre än fransmännens. Kakelugnar finnas ej och inga stoppade möbler — knappast ens några med rottingsflätnisg, utan man finner bara trä sten och marmor. Stora skåp förekomma mycket ofta, öfverdragna med den beundransvärda röda fernissa, som norra Kina, producerar. För resten är rummen fulla med mycket små bord af olika höjd. : Under marschen mot Pethang: funno: de allierade en tärtarisk styrka uppställd bakom uppkastade vallar af lera och bälm. De beså to ätt anfalla dem både i fronten och från sidorna. Anfallet i fronten . öppnades af engelsmännen med Artmstrongs-kanoner, som snart. sände ett hagel af bomber öfver det tartariska kavalleriet. Det Höll stånd i tio min nuter, men derefter försökte det kringgå dö allierades flyglär. Försöken misslyckades; ena fördelningen . måste vika för artilleriet, den andra vågade ej attackera kavalleriet; beggå retirerade. I detsamma hörde engelsmärner sina väntåde franska bunidsförvardter Kommå upp; de upphörde då med elden ur ArmstrongsKanonerna. Detta ögonblick begagnade en trupp af 80—90, tartariska ryttare att under vilda rop störta sig fram mot kanonerna. Anfallet var så oförmodädt, att artilleribefälhafvaren ej häri att lossa mer äl två skott, En löjtnant Mac Gregor red emot tartarerna i spetsen för 25 sikber. Den främste sikhen rände sin Jans tvärtigenom en möngol: Löjtnant Mac Gregor skulle göra på samma sätt åt en annaby då en salva ur lutitgevär affyrades mot Honom på 7 alnars distans. Han blef träffad på 5 ställen och elden svedde ögonbrynen på honom, Emellertid slutades affären mycket hestigt med att tartarerna blefvo skingrade. Tartarernas mötstånd vittnade i allt fall öm mycket mod, ty de vora blött 4—5000 man, mestadels beväpnade med bågar, mot 14—15000 man med artilleri. Sex dagar efter striden fann man en mongolisk kavallerist liggande jpå marken, en fjerdingsväg från slagfältet, Han hade fått sabelhugg i hufvudet och halsen, men icke något dödligt sår. Han hade legat sex dagar utan mat och dryck, men blef ändock snart återställd. De allierade intogo sedermera Pejhofästend. De funno der 207 kanoner, af hvilka 53 mycket svåra. Efter den häftiga striden om hufvudfästet funno de allierade i ett hörn af en redutt en mandarin, omgifven af en kinesisk infanteriafdelning. Han sökte med ord och åtbörder att åter föra sina soldater i elden. Då ban ej lyckades bäri förklarade han att ban ej kunde ötfverlefva en sådan skymf, och inför allas ögon satte han baken af sin sabel, som var tandad likt en såg, till halsen och sågade ipp den i tre tag, utan att en enda går ;vigta. Vid tredje taget föll han ned ock og. Sådana drag af oförskräcktbet och döds. örakt äro icke ovanliga bland kineserna, illägger korrespondenten. — 2x.o N fInsändt.) En anmärkning emot Stockholms åkaretaxa. R-TV AN NRA md larna Äntala Lars LS eg