Aftonbladet – 19 november 1860, sida 2

Gustaf Cederschiöld. F Med smärta ha vi i dag att tillkännagifva förlusten af en man, som icke blott af sina närmaste och inom en talrik krets af vänner kommer att djunt och länge saknas, utar hvilsens bortgång ock lemnar en känbar lucka i deras leder, hvilka kämpa för det fosterländska framåtskridandets sax. Gustaf Cederschiöld, född 1812, hade efter slutade studier vid Lunds universitet, der han med utmärkelse tagit den filosofiska graden och till en början hade tänkt stanna såsom akademisk lärare inom ett naturvetenskapligt fack, ingått på den juridiska embetsmannabanan och hade kort före sin död blifvit förordnad till revisionssekreterare. Om icke en vacklande helsa hade lagt hinder i vägen, skulle utan tvifvel hans grundliga insigter samt ovanliga skarpsinnighet och förmåga ovilkorligen ha långt före detta bragt honom långt fram på den juridiska embetemannabanan. Af senaste riksdags konstitutionsutskott hedrades han med det förtroendet att vara dess sekreterare. Träffad af ett slaganfall onsdagen den 14 dennes, afled han i lördags den 17:de på förmiddagen, efterlemnande maka och 5 minderåriga barn. Dem, hvilka med uppmärksamhet följt de båda sista riksdagarnes förhandlingar, behöfver man ej erinra om, huru :knappt någon. enda genomgripande reform derunder: blifvit bragt å bane, som ej af Cederschiöld såsom riksdagsman med nit och värma omfattades, med grundlig insigt och utmärkt talang understöddes. Vi vilja bär blott nämna undervisningsieformen och 1eligionsfribetsfrågan. För den förra verkade han dels genom en grundligt utarbetad och förträffligt skrifven motion dels genom flera, af en bindande argumentation utmärkta anföranden vid deaf pedagogiska föreningen föranstaltade allmänna sammankomster och på riddarhuset. I afseende på: den sednare, lefver ännu i friskt och tacksamt minne hans lysande anförande vid ständernas allmänna sammanträde under 1856 års riksdag samt den segrande bevisning, hvarmed han sedermera vid flera tillfällen bekämpade intoleransens motstånd. Såsom talare utmärktes Cederschiöld icke af denna glänsande åiktion, som, anlagd på effekt, afser att smeka örat och derigenom fånga öfvertygelsen. Hans tal, utgående från hjertat, och en frukt af djupt genomtänkta åsigter, framflöt ledigt, obesväradt och flärdlöst, utan någon annan prydnad än det sunda, logiska sammanhangets och den kraftiga, någon gång skarpa, men aldrig sårande humorns. I hans offentliga bana finner man, lika litet som i hans enskilda lif, det ringaste spår af flärd, fåfänga eller begär efter utmärkelse: Hvad man i våra dagär så högst sällan finner, var hos honom en framstående egenskap, nensligen politisk ärlighet, i förening med en för intet slags konsiderationer tillbakaskyggande, ädel dristighet. Sådan var den för tidigt hädangångne såsom representant. Hvad han var som enskild man, som vän, tillhör ej en teckning sådan som denna. Minnet deraf lefver friskt och ofördunkladt hos alla dem, hvilka det blef gifvet att skåda in i hans öppna, varma, ljusa själ, att förnimma inflytelsen af en så ren och trobjertad natur. Hos dem, äfvensom his alla frihetens vänner, hvilka endast på afstånd och såsom offentlig person lärt värdera den ädle, som nu lemnat vädjobanan, skall länge i kär oah tacksam hågkomst förvaras den rent fosterländska bilden af Gustaf Cederschiöld.