Aftonbladet – 17 november 1860, sida 2

de åtta glasen förr än chefen blifvit tillfrågad om han tillåter det.vara middag. Sedan officerarne och chefen intagit: sin middag kl. 2, finna vi en del af dem prome: nerande fram och åter på batteriet, svalkande sig med den genom de öppna kanonportarne spelande friska brisen. Vid en af dessa sat Lothard, och betraktade det oändliga, hvälfvande hafvet, med dess blå och gröna vågor prydda med sitt hvita glänsande skum, som likt ett broderi af spetsar var kastadt öfver den i ständig oro sig höjande och sänkande oceanen. Hvad han kände det veta vi icke, men hvad han tänkte kunna vi möjligen redogöra för. Du tror kanske, min unga läsarinna, att hans tankar voro hos hans shjertas kär, Nej, de voro fjettrade vid vågen. 1 detta ögonblick var dennå sednare alltför honom. Han gjorde tysta betraktelser öfver sjömanslifvets poetiska sida; öfver den strid emellan naturen och mennöiskosnillet som det erbjuder. Han genomgick dess vexlingar, och huru han under de ensamma. nattvakterna tyckt att han kommit närmare detta eviga och oändliga väsende vi benämna Gud, då han så der i nattens tysthet sväfvat omkring; buru outtömliga anledningar till att beundra försynens storhet, i de fester, hvartill hafvet inbjuder, så väl i sin glädje som i sin vrede. r ut och år in hade, Lothard velat plöja vägen och endast då ankra vid någon hamn när behofven det påkallade; men sedan åter ut till stormens rytande, eller stillhetens svårmodiga drömmande. Han hade gerna velat förmäla sig med hafvet och svära att lefva och dö på detsamma, utan att känna saknad efter land. — Stackars Lothard, en dag skulle kanske den nu så högt älskade vågen blifva en fiende till dina käraste önskningar och föra dig fjerran från det föremåi de då omsväfvade,