tiga grannar, skall kunna till fullo betrygga sin sjelfständighet emot yttre våld, mera maktpåliggande än just hos oss. Den rörelse, som i detta hänseende för ögonblicket går genom Europa, är ett af tidens märkligaste tecken... Denna rörelse bådar, att det snärt torde kunna emotses ett slut på det system af stora stående härar och af ett slags krigstillstånd. midt i freden, som så länge utsugit Europa och i betydlig mån hämmat den allmänna civilisationsutvecklingen. Redan länge ha patrioter i alla europeiska länder -haft i ögnasigte det målet, huru man skulle kunna åstadkomma en allmännare afväpning, och råan har alltmera kommit till den åsigten, att det bäst låter sig göra genom en allmän: beväpning. Men man har derjemte på den sednastej tiden fått klarare insigt och redigare begrepp om, huru en allmän väpning skall vara beskaffad, : för, att: kunna betrygga jett folks sjelfständigbet, hvilket icke kan eller icke vill underhålla en stor stående här. Man hardlärt sig fatta haltlösheten i de äldre, oklara föreställningarne om en folkbeväpning, so n först skulle kunna organiseras i nödens stund och ändock bli tillräcklig för landets försvar. Man inser, att det icke går an att lita på den flyktiga entusiasmen hos väpnade, men oöfvade och odisciplinerade -folkhopar, vore.de än aldrig så talrika. Hvarje tänkande: menniska äfven hos oss fattar numera. ganska klart, att ett. uppbåd af allmoge säsom i fordna tider, en uppmaning att gå man ur huse, såsom på Engelbrekts och Gustaf Wasas tider, skulle båta lika litet mot en större, väl väpnad och -disciplinerad arme, som om en flotta af stora galejor från 1500-talet, beväpnad med den tidens muskedundrar, skulle inlåta sig i kamp med en nutida ångfregatt, späckad med Armstrongska kanoner. Man inser numera, att det fordras god tillgång på skickligt befäl, väl ordnad militärisk undervisning för den högre militärledningen och för specialvapnen samt åtskilliga cadrer af grundligt öfvade personer, för att ge stöd och sammanhållning åt en folkbeväps ning. Och derjemte fordras det, att hvar man verkligen kommer att öfvas i och bli något förtrolig med de vapen, som han till fäderneslandets försvar skall begagna, att man sålunda, i stället för oöfvade hopar, kan räkna på en milishär, på förhand något öfvad samt ordnad och efter rätta proportioner fördelad i taktiska enheter. Vi tro, att det är anblicken af Schweiz, då det vintern 1856—57 stod rustadt, för att lugnt mottaga Preussens anfall och dervid visade: sig vara en verklig defensiv stormakt, med organisation, som icke gerna tillät det att angripa andra, men deremot gjorde det möjligt att försvara sig mot snart sagdt hvilken främmande styrka som helst — vi tro, att det är detta föredöme, som gifvit impulsen åt de nationella och praktiska sträfvanden för en allmännare väpning och vapenöfning, som ran finner på så många håll i olika länder. De fria europeiska nationerna ha kommit till insigtderom, att just de stater, hvilka, såsom Österrike, under freden uttömma Jandets krafter, för att upprätthåHa stora stående armöer, : kunna icke, då det verkligen gäller, taga dessa krafter mycket i anspråk, utan måste falla till föga; trots de stora hoparne af väl dresserade soldater. Man har reflekterat på det märkliga faktum, att då Europas stående härar, enligt ett öfverslag, årligen kosta 3 milliarder francs, så kostar det schweiziska nationalförsvaret edsförbundet 1,700,000 francs och de särskilda kantonerna 2 millioner france, och dermed kan Schweiz inom ett par veckor ha på benen en stridsrustad armå af 160,000 man, färdig att i: försvaret af fädernejorden mäta sig med hvilken armå som skulle kunna abgripa den. Och dessa den aktiva armen bildande 160,000 man, hvilka i förbållande till befolkningen utgöra en större försvarareprocent, än något annat land kan uppvisa, utgöra ändock icke bela defensivmakten, som ytterligare kan stärkas. Genom allmänt införande af detta system i Europa skulle en besparing vinnas af2Y, milliarder francs, och man skulle dock ha betydligt större försvarskrafter. Dervidberäknas icke det stora gagn, som samhällena skulle ha genom besparing af. flera millioner unga och saska mäns arbetskrafter till produktiva. ändamål och den lyftning industrien derigenom skulle vinna. Angreppskrigen skulle derigenom äfven efterhand bli omöjliga. Det är icke från regeringarne utan från nationerna sjelfva, som denna stora rörelse utgår, men regeringarne kunna icke undandraga sig inflytandet af den mäktiga allmänna opinion, som härutinnan gör sig gällande. Hos oss har denna rörelse hittills visat sig verksam i tvenne särskilda riktningar: bildande af skarpskyttekårer och åtgärder för skolungdomens inöfvande i vapen. Båda dessa saker äro mycket vigtiga, den ena för det närmaste behofvet, den andra för framtiden. Utom det att skarpskyttekårernas personal, vid utbrytande krig, till en del skulle kunna göra tjenst såsom frivilligt befäl och underbefäl, vet man väl, genom exemplet af zuaverna, vincennerjägarne och alpjägarne, hvilken vigt dylika elitkårer kunna ha i fält. Skjutöfningar äro för landtförsvaret af så mycket större vist, då man vet huru illa det i allmänhet skjutes i fält, så att en ytterst ringa procent af de skott, som lossas, träffa någon fiende. Genom skolungdomens vapenöfning arbetar man för möjliggörande af en fullständig organisation, som först då kan ske,j när ett kadettväsende såsom i Schweiz utvecklar sig vid alla de offentliga läroverken och det-derigenom blir möjligt att vinna tillräckligt beföl och underbefäl för en allmän folkväpning. Kommer en sådan till stind i vårt land, Kunna vi åstadkomma en allmän vapenduglighet, då behöfva vi ej frukta någon öfvermakt AA? kan äfven om en ögonblicklig ocku