— —— — Trött efter arbetet kastar han sig i sin hängande hvilosäng; meh knappast har han slutit ögat förrän en dundrande stämma lik domsbasönenr kallar Könom upp på däck föratt gå i strid med ett ursinnigt baf, ett upprördt element, hvilket hvärje sekund visar honom en nästan säker död. Han får icke tänka på sig sjelf, på faran, på det ohyggliga rytandet af stormen, han får blott hafva en enda tanke, och den skall ligga i örat, hvarmed han uppfångar kömmandoordet, för att sedau ögonblickligen lyda. Fartyget är hans verld, dess räddning hans pligt, :och han måste förblifva obekymrad om han sjelf vid dessa ansträngningar skulle komma att se sitt sista ögonblick. Ännu ej törr efter ovädret, som, då det har en storm i släptåg, åter drifver honom upp i takel och tåg, öfversköljes han ånyo af hafvets och himmelens störtsjöar. Knappast bar Han, uttröttad och utbråkad efter allt detta, bunnit till sitt ensliga läger, innan klockan förkunnar honom att: hvilotimman tr förbi, attKans plats är deruppe i den kalla, hvinatde blåsten: ; Välan för män, som välja detta yrke, fordras helt olika själs: och kroppskrafter än för hvilken annan bana som helst, och någon jemförelse kanicke uppstå emellan matrosep och soldater; ty den förre står långt öfver den sedtfare: Han måste utstå svårare ansträngningar, är mera nyttig för sivt land och behböfver mera möd och bebjertenhet än lands soldafen. Om detta gäller i allmänhet; huru mycket mera då i krigstider. Under batal jen, då fiendernas kulör hvina omkring ho nom, eger hän icke allenast att tänka på den Irörtörelse dessa kunna åstadkomma, utan har åste äfven hafva uppmärksamheten riktad på vågen, den kära och ändå så wrolösa vå gen: Då ländssoldaten åtminstone kan tro den torfva, på hvilken han står och kämpar,