SKULD OCH OSKULD.) BERÄTTELSE MARIE sophie SCHWARTZ. — Denna försummelse af Tage, att icke hafva gifvit akt uppå hvad Lothard märkt, föranJedde denne att lemna kommandopallen och gå: för-ut.. Utan att säga ett ord till Tage gick han förbi honom, såg ett ögonblick uppåt På förseglen, vände sig derefter till Tage, frågande: ; WHvarföre äro ej förbolinorna riktigt anhalade? — Jag vågar ej taga mera uti demp, svarade Tage och förde handen till mössan. De äro ansatta så mycket de täåla. :s Lothard såg på horom med ögon, eom båsade allt annat än godt. Han hade nu i sin mekt, att genom den rättighet, som är vakthafvande officeren tillerkähd, men sällan af honom begagnas, så till sägande lägga sig i det som hörer till backoffieerens tjenst, hvilket alltid är i högsta grad förödmjukande för den underordnade. Lothard, vi måste tyvärr tillstå det, omfattade med begärlighet detta tillfälle, att sjelf oåtkomlig, såsom den der ensam var ansvarig för sin vakt, förödmjuka Tage. — Då är: det ej nog brassadt,, sade han, och utan att vänta något svar härpå, ropade han: Akterut till lä förbrassar! A ... Folket flög. till ändarne; pipan ljöd den långsläpande; halningssignålen, jättefogelns ene vinge vände sig; det knakade i nockbölten och nockar, bardunerna svigtade. I Lotbard bade under tiden qvarstannat för-ut. När han tyckte det var nog brassadt, kommenderade han: ; ) Se A. B. n:r 237—24: h PR 2, 244—246, 248—260 oc