som länge kryssat sig fram i motvind än då man hör de välsignade orden: Loss bolinerna, hal opp brassarnan.. Det blir vid uttalandet af dem fötter, i hela; skeppet, och vakten täflade att komma, först till ändarna. Det gick som;en dans. Akterseglen brassades efter vinden. Nu kora, turen till förseglen. Hala lofvarts förbrassar! kommenderade Lothard. Förbrassarne halades och halades; men ej ett ord, hördes för-ifrån att det blifvit väl. Förseglen lefde redan, då, Lothard hoppade ner från sin plats och sprang för-ut till Tage, frågande honom med häftighet: .Hvad kommer åt löjtnanten, äro förbrassarna. ej väl halade? 5 Tage, som kände den föregående tillrättavisningen bränna liksom ett: glödande på sitt inre, svarade: -, Jag har ej fått befallning derom. Lothard såg på honom med en kall och nästan föraktlig blick, gick honom ett steg närmare och sade med. sänkt, röst: Herr löjtnant, den sköter illa sin tjenst, som endast gör det hvartill han befalles.n, Sedan Lothard sagt detta vände han tillbaka akterut. Förrårna blefvo ordentligt stälda efter akterråtna och under återstoden af denna vakt vexlades, ej ett ord vidare. Tage hade slungat en hatfull: blick efter kamraten och mumlade: , Hvilket infernaliskt öde har kastat oss på samma planka. och dömt mig att lefva med den der uslingen? Dessa vakter, dem ban och jag måste hafva tillsammans, dessa sataniska nålstygn, som han alltid :gifver vid minsta tillfälle, allt är egnadt att uppdrifva min afsky. Säkert är att innan vi skiljas är jag em lika dålig menniska som han, så försämrad blir jag af mitt hat till honom. 4 Under det Tage höll denna monolog, stod