bade nu ej sinne för detta haf som af Byron kallas: Skapelsens äldsta barn; utan voro blott upptagne af betraktelser öfver allt, det onda de lidit genom.-hvarandra. : Under inflytande deraf stodo .de tysta och orörliga som bildstoder; med den skilnaden likväl att Lothard icke en sekund glömde de pligter som ålågo honom, under det Tage åter glömde allt för sin. föcbittring.. Så. förgick en timme. Tage hade stund efter -annan vändt sig om och med en lång och lågande blick betraktat den. man, s,m nä med tjenstens och gradens makt beherrskade honom. Nattdimman dröjde ännu qvar öfver vågen. Den väntade på det ögonblick då dagens drottning skulle slita sig ur nattens armar. Några matta lättjefulla strålar, som solen skickade till belsning åt dagen innan hon höjde sitt. glödande ansigte öfver vågen och på hafvets glänsande yta strödde: ut sitt guld under det:hon smekte det med sina brinnande kyssar, förjagade den täta dimslöjan. , Det var något magiskt fängslande, n got storartadt skönt i det ögonblick då solen anträdde: sin vandring :på det blå himlahvalfvet. . Lothard: förde med ett svårmodigt leende handen till .mössan vid åsyn af dageng strålande stjerna, liksom för: att bringa. henne sin helsning. Hans kamrat för-ut deremot egnade icke ens en blick åt firmamentets praktfulla herrskarinna. I Solens uppgång: på haf och land är signalen till lif och rörelse. Så äfven ombord på Carolina. i , ; . Nattens .trollmakt bröts af ljusets ankomst. :-Vid:solens uppgång rymde vinden ett par streck.: Lotbard uppmärksam på allt märkte detta genast. Han befallde: Skräck lofvarts akterbrassar; loss bolinerna; halan brassarna ! Något mera glädjande finnes väl ej för den