Aftonbladet – 15 november 1860, sida 2

För den som ej vet huru allt ombord på ett. fartyg är till sin, vissa tid fördeladt och på sitt vissa rum inrättadt och ordnadt, måste det vara en gåta huru så mycket kan uträttas, huru så mycket kan medhinnas, och huru så mycket kan inrymmas. För dem som ej känna verksaviheten och ordningen på ett örlogsfartyg måste ovilkorligen den frågan fråmstå: fvarmed kunna officerare och g å 400 man, under ett längre vi tande på sjön sysselsättas? Huru förflyta väl dessa långa dagar? Låtom oss börja med att kasta en blick på fartygets däck, då dagens gryning börjar undantränga de dimmor som sväfva öfver det dunkla blå. Fartyget gungar lätt och bekymmerslöst på vågen, kanske skola vi ombord på detsamma återfinna några för oss kända personer. Det är under dagvakten. Allt är så tyst, så mystiskt uti denna halfdager, som är ännu mera dunkel genom de tillsatta seglen. Akterut stå två eller tre man vid drillen, tysta som mumier, med ena ögat på kompasen och det andra på flöjeln upprepande styrmannens : rätt så, icke lägre etc. På kommandopallen har vaktbafvande officeren sin plats, än spejande utåt rymden, än kastande pröfvande blickar till väders. Han är den tanke som leder hela denna rörliga maskin, den som under sin vakt har befälet och eger allas lif, allas väl i sin band, den på hvars vaksamhet och omdöme alla ombord varande. måste lita, då sömnens gud gör sitt besök i hytt och koj. ESP Innan wi fortsätta vår skildring vilja vi 1 denna balfdager betrakta mannen på kommandopallen. Hans drag förefalla bekanta. Säkert hafva vi en gång förr sett den unge premierlöjtnantens höga och smörta figur. I detta ansigte med sin på en gäng stränga, allvarliga, men ändå poetiskt svärmande prägel, hafva vi icke någon möda att igenkänna Lothard Constantin Canitz. Hans blick, som skådar rakt fram, har något svårmodigt, som icke ens af den spända uppmärksamhetenikan bortskvmmas. Att de tankar eller. drömmar