Aftonbladet – 15 november 1860, sida 2

en obeskriflig längtan fattat sjömannens bröst. Dit bort, dit bort till sjös stod hans håg. vad. heter väl sjömanners rätta fosterland? Hafvet. — Liksom vi andra med hemsjukans svårmod. biicka utåt rymden och sträcka armarne efter fädernejorden, då vi tefva skilda från den, så gör äfven sjömannen då! han. en längre tid varit i land. Hans bröst blir beklämdt, hans sinne trånsjukt och han suckar efter det fria hafvet. I Maj månad år 183.. afgick ifrån Carlskrona en fregatt, den vi vilja kalla Carolina, på en Medelbafsexpedition. . Hvar och en orovord på den ståtliga örlogsmannen var vid en upprymd sinnesstämning. Man bjöd landbacken ett gladt farväl och helsade jublande den rastlösa vågen. . Hafva! Detta omätliga rike med förödelsen 1 sitt sköte och poetisk skönhet på sin yta; fruktansvärdt i sin vrede; underbart i sin stillbet. Man gripes af en vördnadsfull bäfvan då det ryter; man känner sig vemodig då det ligger slumrande och drömmer. Sillbsters tystnad förlamar; stormens raseri sätter feberbrand i bl-det. ; Lifvet på sjön är ändå bra enformigt, hörer man så många yttra. Endast den ytlige åskådaren af tingen kan så uttrycka sig, icke, den tänkande betraktaren deraf. För honom eger hafvet en rik källa till reflexioner. Han må se dess böljor fradgande a! skum eller ystert ilande bortåt, så erbjuder et ständigt nya tafior att beundra och alltid åcot nytt stoff för eftertankan, för fantasier och för forskningen. Fregatten Carolina bade dagen efter den. då vi der vilja göra ett besök, lemnat Cadix hamn för att gå till Gibraltar. Å Detta lilla flytande samhälle, om vi så mi utirycka oss, hvilket innefattas i benämningen en örlogsman, är en i högsta grad egendom!ig uppenbarelse och veikligen värd uppmärkamhet. Der erbjuder sig så ofantligt mång: t:lliällen att beundra menniskoandens förmåga att ordna och hålla allt vid makt, ifrån det största till det minsta.