Aftonbladet – 15 november 1860, sida 2

Aberney satt tankfull och lyssnade, liksom han sökte att; af. denna berättelse. draga en slutsats, som kunde förklara Skuldfrids flykt. När Lothard. tystnade, sade han mera för sig sjelf än i form af en fråga: ij Men nvarföre detta hemlighetsfulla aflägsnande, detta försvinnande ? Modrens brottär enda förklaringsgrundenn, sade Lothard: dystert: . Medvetandet att någon: främmande kände det, jagade den stolta flickan. långt ifrån dem, som hade kunskap derom, Huru djupt måste hon ej, afsky den, som vågade uttala hvad hon trodde vara en hemlighet för alla? Och: som varen hemlighet för henne sjelt; inföll. Aberney. sorgset. Hvyad säger ni? utropade Lothard, ;kände Skuldfrid ej sin mors sorgliga öden ?, Nejy hon var i fullkomlig okunnighet om åväl dem, som modrens rätta namn och slägtskapen med mig. Ö, min Gud, hvilket nidingsdåd har jag då icke begått mumlade Lothard. Han reste sig upp och räckte Aberney handen, tilläggatlde: Om ni kan, herr professor, så tillgif mig. det onda jag tillskyndat ergenom benne. Tillgif mig äfven det hat, den ovilja jag hyst möt er. Hvilka förfärliga lidanden har jag ej frammanat?I, Aberney fattade den framräckta handen utan att säga något till svar; men han tryckte den 3 ett sätt, som sade mer än ord.. Derefter gsnade.sig Lothard utan att en bokstat em emellan vidare vexlades; men båda skiljles med en ömsesidig känsla af intresse. på Efter ofvanbesk rifna samtal emellan Lothard och Åberney törflöto tre år. Våren hade äte ädt jorden grön och öfver haf och hväjfde sig den klarblå himlen. De unter vin pplagda fartygen rustar des att gå till sjös. nens. bröst svällde a: hopp och tillfredsställelse. Han skulle åter få plöja den köra vågen, åter brottas med stormen, åter ila mot nya kuster. Hvilan i land hade förefallit lång, luften för qvaf och