Aftonbladet – 15 november 1860, sida 2

pades ända upp på förmörsrån, tycktes nå hans öron, Han förblef fullkomligt likgiltig för allt och utan att egna någon uppmärksamhet åt himlens ljusning. i öster. Lothard kastade nu en spejande blick för-ut, hvarefter han satte roparen för mun och med sin klara stämma utropade: På backen! Detta tillrop akterifrån gäller den som förer befsilet på backen. Tage spratt fill och vände sig hastigt om. Hollahl ropade han såsom svar på det oväntade tilltalet. Stackars Tage, han hade så öfverlemnat sig åt sina sorgliga drömmar, att han glömt den yttre verlden. Ensamheten, denna moder till alla höga och usla, goda och förskräckande tankar, hade frammanat svunna minnen och tidigare illusioner, hvilka längesedan blifvit jordade i verklighetens kalla graf. Allt hvad han trott s:g hafva egt och nu förlorat, tågade förbi hans själ; och hvad eller hvem var det, som återförde honom från detta gran. skande af det förflutna till det närvarande? Jo, den mans, röst, som han ausåg hafva plundrat bonom på hans löftesrika förhoppningar. Han lutade sig öfver bastingetingen, i det han med inneboende vrede krampaktigt sammanknöt handen och mumlade: Den mMmenniskans blotta närvaro kommer hvarje droppe af mitt blod att sjuda. Åter ljöd Lothards röst: Jag tycker ki varen står? Klyfvarns fall måtte ej vara riktigt sträckt. Tage hoppade ned från den kanon i lovart der han under vakten stått, gick öfver i lä och såg att förhållandet verkligen var sådant som Lothards ord gaf tillkänna. Tage kommenderade: Räck klyfvarns falll Befallningen utfördes genast af backgastarne, bvarefter Tage återgick till sin plats. (Forts. följer.)