Aftonbladet – 15 november 1860, sida 2

hvilka tystnaden frammanat icke draga honom från hans pligter synes af det pröfvande ögonkast han stund efter annan kastar omkring sig och hvaruti läses att han fullkomligt uppfattat vigten af sin post. För Lotbard; var, vid närvarande period, lifvet på sjön allt. Det fenns ej några ömma band som fjettrade bonom vid land, icke några ljufva förboppningar, icke någon brinnande längtan som fästade tanka eller känsla vid någon bestämd. fläck af jorden. Nej han stod ensam, saknades af ingen och; väntades icke åter af något oroligt klappande hjerta. Fram eller tillbaka, hvart han blickade, stod han allena; allena med en glödande känsla, och ett inbrändt minne, som gjorde allt annat utom lifvet på sjön likgiltigt för honom. Der, med himlens oändliga hvalf öfver och oceanens afgrund under sig, var han hemua och frossade i tankarne på det smärtsamma förflutna. — Men vi lemna honom och gå att fortsätta vår promenad på däck. På gångborden stå helt tysta, dels stödda mot barkassen, dels sittande på kanontaljorna. ensdel af vakten, utpurrad kl. 4 och ännu ej riktigt mornad; under det en annan del deraf långsamt gå fram och tillbaka på backen. För-ut står på en kanon backsofticeraren lutad emot bastingeringen med nattkikaren i handen. Det var en sekundlöjtnant, en ung man med smidig, stark kroppsbyggnad och ett vackert nordiskt utseende. De klara blå ögonen hafva vi äfven sett förr, emedan de trilhöra Tage Aberuey. Hans drag. som i allmänhet angifva ett sorglöst lynne, läro för tillfället nära nog vanställda af ett bittert uttryck. För honom syntes den post han beklädde, det ansvar som ålåg tonom, allt; vara förgätet för de obehagliga tankar som sysselsatte hans inre. Han stod orörlig och så försänkt i betraktelser att man skulle var: frestad tro honom hafva glömt hvar han befann sig. Hvarken det brusande hafvet eller skeppsklockan på batteriet, som med sin me: talltunga förtäljde tidens gång, än mindre utkikens: allt väl. som i alla tonarter uppre