Aftonbladet – 15 november 1860, sida 1

Professorn reste sig upp sägande: Verkligen, det gläder mig att ban åtmins stone hade mod att infinna sig här. Och du ämnar under ditt tak taga emot en Canitz, utropade Sara och slog ihop händerna. Du, en Aberney, låter honom en: minut qvarstanna inom din tröskel. Moster,, sade Aberney allvarligt, unge Canitz och jag måste träffas. Den, som träder under mitt tak, vare sig vän eller fiende, honom helsar jag alltid såsom gäst. Detta är en gammal öflig sedi norden. Professorn bad moster Sara säga till att man införde baronen. Några ögonblick derefter stodo dessa män ånyo ansigte mot ansigte, båda med högburna hufvuden och stolt blickande på hvarandra, hvarefter de å ömse sidor utbytte en kall höflighetsbetygelse. Den enda gång de förut sammantraffat var i Åbo, då Lothard efter ett samtal med generalguvernören ställt så till att Aberney endast fick tillsägelse att lemna Finland för att undgå allt åtal. När Lothbard vid detta tillfälle besökt Aberney och afhemtat det bref han öfverlemnade till Skuldfrid, hade några ord fulla af bitterhet blifvit uttalade af professorn och båda voro då så upprörda att de af hvarandras yttre menniskor knappt bibehållit något intryck. Nu -deremot voro de kalla och lugna. De betraktade. hvarandra under några sekunder, liksom de velat utforska huru mycken ärlighet och sanning anletsdragen utvisade. Lothard, yngre och mindre van att läsa i en menniskas blick, hvad den gömde lågt eller ädelt, bibehöll längst tystnaden, och det blef således Aberney som bröt den: Ni har låtit mig vänta länge, herr baronj sade Aberney, och den som kände professorn skulle i tonfallet af hans klara och klangfulla stämma lätt hafva märkt att det intryck Lothard gjorde på Honöm måste hafva varit behagligt Han trodde sig i åen unge meå: nens vackra ansigte lisa en kärakter, Bel olika med den han väntat sig finna: Jag vet det, hr professor, men dröjsmälet