Aftonbladet – 15 november 1860, sida 1

Tage mottog underrättelsen om Skuldfrids försvinnande med en sådan häftighet, att Aberney behöfde hela sin makt öfver den unge mannen till att förmå honom bruka sitt förnuft. Detta. harndömstycke, som från hans tidigaste ynglingaår fästat Tage vid Skuldfrid, hade fastväxt i bans hjerta, och han kunde ej tänka sig någon fröjd, någon lycka utan henne. Han hade aldrig drömt sig en framtida sällhet utan vid hennes gida, och hade så helt och hållet bedömt Skuldfrids känslor efter sina egna, att ban aldrig ett ögonblick låtit fruktan att förlora henne uppstå i sin själ. Och nu sedan ban med så mycken tillförsigt litade på att få några varma, kärleksfulla ord till svar på sitt bref, nu kom underrättelsen om att hon var försvunnen. Hon hade kanske flytt med honom, denne man, som lik en tjuf stulit sig in i hennes hjerta. Aberney yttrade ej till Tage något om sina farhågor, men vid läsningen af Skuldfrids bref uppstodo de af sig sjelfva. Några veckor förflöto, under hvilka lage öfverlemnade sig åt sin sorg, sin svartsjuka och sin barm, då han lyckligtvis fick order att begifva sig till Carlskrona för att tjenstgöra derstädes. Nya föremål samt en ihållande sysselsättning förskingrade hans sorg något eller trängde den åtminstone i bakgrunden. Tages af natur n glädtiga lynne tog åter ut sin rätt, och efter några veckors vistelse i Carlskrona, i sällskap med glada och muntra kamrater, blef han sig i det närmaste åter lik. Man skulle fåfängt på hans ansigte kunnat spåra något tecken till sorg. Den fanns der likväl tillika med minnet af Skuldfrid. Kärleken till henne var som ett eldmärke i hans själ, det hvarken tid eller förhållanden skulle kunna borttaga, ehuru det kanske så kunde synas för den ytlige betraktaren. Tage besatt vissa af de egenskaper, hvilka böra utmärka sjömannen, ehuru han äfven saknade flere af dem. Han egde denna själsspänstighet, som gör att hafvets söner ej gerna sällskapa med en verklig sorg, utan skaka