BLANDADE ÄMNEN. — En modig kryddkramhandlare. Troligen erinra sig våra läsare, att ett Stockholmsfartyg,; Magda?, kapten. Österberg, förolyckades härom året på kusten af Nya Holland Blatid päåssagerarne härifrån var ätvem en f. d. kryddkramhandlare, en glad ture, som öfvergifvit, både disk, vågskålar och kunder. för att se sig om i verlden. Då underrättelsen ingiek om skeppsbrottet, togo hans vänner för afgjordt, att han fått sin graf i vågorna. Hans slägtingar anlade en lätt sorg. Men efter någon tid blef det med visshet kändt, att han; lyckligen undgått ej blott skeppsbrottet utan äfven de nyholländska vildarnes mordiska pilar. ?Vi skötte oss utmärkt. schangtilt?; skref han från England till.en af sina härvarande vänner, hvarom h. h. torde advisera mina sörjande arftagare.? I Efter någon tids förlopp kom han hit åter med Magdas raske befälbafyare. Nu måtte du väl vara botad för lusten att öra sjöresor?, sade hans slägtingar. i Skall fundera på saken, svarade vår man, skrattande, j Härom dagen blef det nya skeppet Carl XV segelfärdigt för att afgå, först till England och vidare till Melbourne. Kapten Österberg blef befälhafvare. I sista stunden blef det bekant att den modige kryddkramhandlaren ville följa med som passagerare. Mau tippbjöd alla medel för att afskräcka honom derifrån. ;Stopp, mitt herrskap!? sade han med tillförsigt. van är nu sjövan och reder sig sehangtilt. Har vidtagit alla försigtighetsmått; kommit ganska långt i målskjutning på uppstoppade vildar; har lärt att trampa vatten af Gjöreke och köpt en ypperlig korkmadrass hos Sundstedt komp. Kommer alltså bestämdt åter lifslefvande. om ett.par år, och ger då ut schangtila reseminnen på Philipp Meijers förlag. Alltså — tjenare, mitt herrskap.? lan gungar nu som bäst någonstädes ute på hafvet ombord å det vackra: skeppet. . — Hvarifrån kejsar Napoleon tager alla penningar tilljsina ofantliga utgifter, derom är ver den nu på det rena, så-ida annars en underrättelse i Newyork Herald icke är en fabel. Kejsaren besitter nemligen en ofantlig guldregion i Senegambied, som lemnar honom mera af den ädla metallen äp Australien och Kalifornien tillhopa. Detta påstår åtminstone en amerikanare, Porrish, som tror sig hafva upptäckt dessa guldminor och nu gör anspråk på det utsätta honöräriet af erilast 15 millioner francs. Mr Porrish gjorde sin upptäckt redan 1853 och tillbjöd amerikanska regeringen densamma genast, men fick äfslag. Men i Paris fann ban ett mera villigt öra i kejsar Napoleon, som hån dessutom öfvertygade att i Nigerdalen finnes en outtömlig guldregion. De blefvo snart ense om handeln, och mr Porrish nöjde sig med halfva vinsten, 15 millioner francs, under vissa år; men oaktadt franska regeringen, eller kejsared, det kommer nu på ett ut, har vunnit fabelaktiga summor på affären, så har Pörrish icke erhållit en enda franc. Han har derföre sett sig nödsakad att nu vända sig till den amerikanska regeringen, på det att den må öfvertaga hans fordran och indrifva den. Han påstår att i fyra år till 1858 års utgång har Frankrike uppburit 550 millioner francs trån Senegambien, hvaremot, efter franska uppgifter, guldproduktionen i nyssnämnde trakter endast har inbringat 60,000 francs om äret. Men denna uppgift gillas alldeles icke af mr Porrish. i