Aftonbladet – 14 november 1860, sida 2

förhatliga rivaler, att bon icke vat denne Ta iges brud, och förtviflan öfver att hon spår löst försvunnit. Brefvet från Finland hade en för Lothard särdeles bekant handstil; Det var från Wagner och skrifvet på franska, samt lydde i öfversättning sålunda: Herr baron Canitz! , Ni har åtskilliga gånger sagt mig, att jag begick en hädelse, då jag kallade mig er vän. — Ni har under loppet af år betraktat mig med misstänksamma blickar och ni har i hvarje af mina ord velat uppspana ett försåt, i hvilket jag sökt inleda er. Jag har såsom ep man burit allt detta, fullt förvissad om attni en dag skulle nödgas göra mig rättvisa. När den dagen skall randas lemnar jag derhän. nog af, den kommer att inträfta, och intill dess må ni misstro mig. Det är ej för att i minsta mån rubba er öfvertygelse om mig. som jag nu tillskrifver er; nej, herr baron, det är för att fullgöra en pligt. Ni vet, herr baron, att vid er fars, generalens, dödssäng funnos ej flere närvarande än jag och hans numera aflidne kammartjenare. Hvad som då sades känner således ingen annan än jag, eftersom grafven redan gömmer det andra vittnet. Timman innan han drog sin sista suck, anförtrodde han mig inneliggande lilla bref, sägande: I fall min son under någon vigtig period i sitt lif skulle önska slippa tjena ryska kronan, eller om något hinder för hans lycka och framgång skulle uppstå i följd deraf att han är rysk undersåte, så lemna honom detta, och han är fri. Ni får ej gifva honomjjdet förr än m anser honom nog stadgad att kunna klok: och moget bedöma sina egna handlingar. Jag öfversänder det anförtrodda papperet. fullt förvissad att herr baron nu erhållit nog karaktersstyrka att kunna sjelf bedöma sina handlingar och derjemte står vid en vänd