Aftonbladet – 14 november 1860, sida 1

tiden ämnade :gå.. Ännw hade han det icke klart för sig huru han skulle kunna ernå det mål han satt för sitt sträfvande, men det stod tydligt för hans själ, att han måste lemna Ryssland, att han hvarken kunde eller ville qvarstadna der; men lika visst som allt detta, var att han: icke under några. vilkor ville öfvergifva detta land och gå i tjenstuti ett annat, såsom en eländig öfverlöpare. Nej, den fläck, som vidlådde hans namn, måste han utplåna genom en strängt hederlig vandel. Han mäste visa att han var oskyldig i fädrens brott, samt att han icke med namnet ärft deras trolöshet och grymhet. Lothards stolta sinne kunde ej finna sig vid och fördrsga hågkomsten af att Jon, den enda qvinna. han älskat och tillbedt, med afsky stötte bonom bort, för det att han tillhörde en familj, bvars namn hvarje rättänkande borde förakta. Han kände att cet inom honom fanns krafter, hvilka höjde honom öfver mängden, och han måste äfven hädanefter så ställa sitt lif att man gjorde honom rättvisa, :Det varjej krypandet för hans rang, hans rikedom eller inflytande, om kunde tillfredsställa. Lotbard. Nej; Skuldfrids emot honom visade ovilja hade uppväckt en brinnande åtrå att genom sina stränga principer och sin duglighet visa att han sjelf endast skattade åt den verkliga förtjensten. Hon har krossat min Jycka, min tro på sällheten, mitt hopp på framtiden i allt som rörer mitt hjerta. Jag har icke något mål för enskild lycka att eftersträfva, Jag måste i verksamhet, och i den stolta tillfredsställelsen att hafva handlat strängt efter hederns lagar, finna en ersättning för hvad jag förlorat. En gång. sökte jag henney kunde ej lefva utan att se henne, inskränkte hela min tillvaro till att med afguderi älska henne, Jag led, jag svärmade, jag hade kunnat dö vid