Aftonbladet – 14 november 1860, sida 1

som, beherrskade hans själ; men en slaf, som icke vågade önska sig friheten, af fruktan att Car hvad ban egde. Det fanns intet offer, ngen bancling nog hjeltemodig, hvilken ej Lothard skulle hafva kunnat framlägga för ått bevisa Skuldfrid huru högt, huru obegränsadt han älskade henne. Just detta sträfvande satt i allt och vid alla tillfällen vara värdig henne hade gjort Skuldfrids makt så stor öfver honom; men äfven smärtan så mycket våldsammare, då hon underkände hans menniskovärde och med förakt bortstötte alla de bevis på sin hängifvenbet, hvilka han bringade henne. Under utbrottet af den harm detta nedsättande af hans ädlaste känslor framkallade hade han uttalat de olycksdigra orden om modren. Det slag han då måttade mot Skuldfrid -återföll sedan på honom sjelf och söndersplittrade fullkomligt den korta men sköna dröm, som han haft om sin framtida lycka. Lothard bade ej gjort något försök att få kunskap om Skuldfrids vistelseort. Han trodde sig känna den och han hade fast beslutat att döma sig att.sjelfvilligt afstå från att återse henne. Hvart skulle väl hon, modren och den gamla tfjenarinnan hafva begifvit sig, om ej till Aberney? Och om så vore, då hade ban ju sjelf bestämt öfver sitt öde; tärningen vore då kastad och Skuldfrid Tages brud. — Huru djup hennes afsky. var för Canitz bevisade ju det steg hon tagit; hon kunde ju ej ens qvardröja i bans närhet. Nåväl, nvarföre skulle han då uppsöka henne? Hvarföre åter kasta sig i hennes väg och framkalla nya a danden? — . Etter fem veckors fullkomlig enslighet midt i kejsardömets stora och praktfulla hufvudstad, hade Lothard, om vi-så må uttrycka! oss, fått en bestämd och tydlig bild af sitt inre, och äfven utstakat den väg han för fram.