Aftonbladet – 14 november 1860, sida 1

tusiasm, hvarmed kan omfattat sitt yrke såsom sjöofficer, men. hvilken alldeles slocknade, då han fick kasta en blick in i de ryska förhållandena. Den disharmoni, som häraf blef följden, alstrade. en sådan trötthet vid allt, att han förlorade den hurtighet, det lif och den energi, som bör utmärka sjömannen. . Sådan var hans sinnesstämning, då han besökte Kronobro. Det ridderliga, det sannt ädla, det verkligt sköna hade i Lothbard en ifrig beundrare. Men fåföngt bade han sökt en motbild härtill hos sin omgifning. Då han väl anländt till sina fäders gods, der ban ämnade öfverlemna sig åt sina drömmar och sitt svårmod, kastade ödet detta tjusande naturbarn i hans väg; denna gvinna, hos hvilken skönbet, bildning, originalitet och friskbet i känslan förenat sig att göra henne till detta intagande väsende, som magiskt fängslade hans själ. Hade Lothard älskat, svärmat och flammat förr, hade Skuldfrids inflytande på honom möjligtvis blifvit, mindre allsmäktigt. Nu var hon hans första verkliga kärlek. Intill den dag ban såg henne hade ej ons en timmas förtjusning fästat hohom vid nigen gvinna af dem han sammanträffat med i sällskapslifvet, och för dem,som stodo utom. denna krets, hyste han ett så djupt förakt, att han ej ens skänkte dem en flyktig tanke. Han hade varit en utsväfvande yngling, mindre dock af böjelse än till följd af det bullrande rus, hvilket för ögonblicket roade. De vilda nöjen, åt bvilka man öfverlemnade sig i universitetsstäderna, förströdde Honom blott så länge de egde nyhetens beBag, men förlorade sedan allt värde. Nog af, Lothard fästade hela sin själ vid Skuldfrid dek gjorde alldeles detsamma som tusende unga män före honom, hvilka ega oförderfvade hjertan, han blef slaf under den böjelse,