Aftonbladet – 14 november 1860, sida 1

Innan han red till Ektorp för att söka träffa Skuldfrid erhöll han några rader från doktorn, som underrättade honom om att hvarje åtgörande i Aberneyska affären var öfverflödigt, emedan professorns egen obetänksåmhet redan hade störtat honom i förderfvet. Så mycket bättre, hviskade Lothards egoism. Jag är då befriad ifrån deras närvaro, utan att hafva vållat deras aflägsnande.n Derpå begaf han sig till Ektorp! för att på ett eller annat sätt söka -bereda sig möjlighet att få träffa Skuldfrid. De händelser, som sedan följde, äro oss redan bekanta. Vi lemnade Lothard i det ögonblick, då han störtade på knä för den okända medlerskan. Vi skola framdeles redogöra för det, som föreföll mellan henne och honom. Efter Lothards qväfda utrop vände sig damen till doktorn och förmådde denre att aflägsna sig. Hon använde sedan större delen lat natten att samtala med Lothard. ; Mot I morgonen fick doktorn bud efter sig. Lothard hade, till följd af: de vexlande sinnesrörelser. för hvilka han varit utsatt, fått en bäftig blodstockning åt bröstet, hvilken kräfde ånderlåtning. Några timmar derefter kände sig den unge baronen bättre, och på efterfaen afreste hän tillika med den okända I damen från Kronobro, qvarlemtande läkaren i försatt i ett kaos af gissningar. Han, som i bade ansett sig ega händelsernas trådar samilide i sin band, som troit sig efter bebag I kunnat tillskapa deras öden som de rörde, hhn fann sig, just i det ögonblick då han hoppades hafva störtat Lothard i en afgrund af marter, beröfvad sitt rof och lemnad ensåm utan förmåga att lösa den gåta han hade framför sig. Af det. vilda raseri, som fattade Lotbard vid underrättelsen om Skuldfrids flykt, syntes