Aftonbladet – 13 november 1860, sida 1

Under loppet af trenne veckor framsläpade Lothard sina dagar på Kronobro, utan en gnista af hopp eller en minuts lindring i de qval som förtärde honom. Doktorn hade hela denna tid dagligen besökt Ektorp, Skuldfrid var illa sjuk, så lät det, då han återkom derifrån. På den ångestfulla frågan: Huru befinner bon sig? erhöll Lothard ständigt samma svar: Det är ännu ej någon förbättring. Vi vilja icke trötta läsaren med en teckning af Lothards själstillstånd, emedan det vore fruktlöst att skildra all den ånger, sjelfanklagelse och oro han utstod. En söndagsafton satt den unga baronen blek, aftärd och nästan oigenkänlig i sitt kabinstt. Han skref — skref till henne. På detta bref hade han skrifvit i tre veckor, hvarje dag. Det var icke mera ett bref, utan en hel volym. Doktorn hade bestämdt vägrat att under hennes sjukdom framlemna en enda rad, emedan hon icke fick uppröras. Lampan kastade sitt bleka sken öfver Lothards dystra anletsdrag. Allt omkring honom var tyst och ödsligt Plötsligt afbröts stillheten af ett åkdon som körde upp på gården. Vid ljudet deraf lyfte Lothard upp hufvudet och lyssnade. Hans blick riktades, med spänd och plågsam väntan, på dörren. Steg hördes snart i rummet utanför, och straxt derefter trädde doktor Wagner in. Polackens leende ansigte hade den aftonen ett triumferande, hånfullt uttryck. Lothard, alltför upptagen af sin egen oro, gaf ej akt derpå, utan ropade åt doktorn: Huru är det i afton ? Brax, svarade läkaren och räckte honom ett bref. Det låg en så hög grad af skadelystnad i Wagners ton, att Lothard, som just i detsamma såg upp, ofrivilligt ryste för ut trycket i hans ansigte. Han förblef orörlig, utan att emottaga brefvet. Hvilken förfärlig betydelse har väl det der ordet? frågade Lothard och tryckte handen öfver ögonen. Derpå rusade ban upp. -Har ni ej kunnat rädda hennes lif, kommer ni att njuta af min förtviflan. Han räckte ut han